Resedagbok 5: Slott, öl och dinosaurier

Lite på en månad i Toronto. Som jag förväntade mig så har det inte hänt helt massor intressant att skriva om under förra veckan. Därmed tänkte jag skriva några posts till (inklusive denna) om veckan med Emppu och Lasse, sen en om allt som hänt här emellan. Efter det är resten av resan rätt så färdig planerad. Först kommer Chride på besök för en vecka, sen far jag till Atlanta för ett långt veckoslut. Slutligen tänkte min mamma också komma på besök och kanske t.o.m. Hedd. Men nu alltså mer om påhitten med Lasse och Emppu.

På måndagen var det “family day”, med andra ord behövde jag inte känna mig dålig för att jobba lite mindre. Vi skaffa “turistpass” för att se 5 olika  attraktioner, varav CN tornet och akvariet på söndag var 2. Det som stod i tur på måndag var Casa Loma, nordamerikas enda slott, kanske bättre känt som Xavier’s school for gifted youngsters. Vi gick på self-guided tour och lärde oss om hur slottet kom till p.g.a. att Sir Henry Pellatt, en miljonär från början av 1900 talet ville ha ett slott. Allt gick bra tills pengarna tog slut och han tvingades flytta ut, efter vilket slottet har fungerat som lite det ena med det femte, för tillfället som en turistattraktion som man också kan boka för privattillställningar (om man råkar vara rik :)).

Vi lärde oss också om möjligheten att gå på escape room på slottet om kvällarna, en chans vi nappade på dagen efter. Escape roomen var annorlunda än någon jag tidigare varit på eftersom den hade skådespelare, t.o.m. ganska bra skådespelare som en del av rummet. Vi var på ett med förbudslagstema. Ungefär 2/3 av tiden var vi på tre man hand vilket var ganska coolt. Sista tredjedelen var vi i en större  grupp på ca 15 människor. Då blev det lite skrikigt och det var svårt att komma med bra förslag. Men i det stora hela var det nog häftigt.

Efter Casa Loma tog vi en Uber till ett av mikrobryggerierna som jag var på min tour under andra veckan. Efter att ha smakat så gott som alla ölar de hade (note åt mamma och chride: små stop av alla som vi delade på) så började vi fundera på något ställe att äta på. Dock så visade sig, att family day gjorde detta svårare än vi först tänkte oss. Både cocktail baren, och restaurangen vi först hade tänkt på var stängda. Sist och slutligen så hittade vi ett trevligt pizza ställe, ett spännande (och dyrt) tequila ställe för efterrätt och en amatörkomedi show för att avsluta kvällen med. Maten och tequilan var goda, komedin var… amatörkomedi, men vissa av de som uppträdde var nog roliga också ;).

Dagen efter så var det dags för den sista attraktionen på våra turistpass, royal ontario museum. Jämfört med det andra attraktionerna var denna kanske inte riktigt lika spännande, men nog var det ju jättestort. Det enskilt häftigaste var säkert alla dinosaurier vi såg. Förutom det så fanns det just inget speciellt att skriva om, alla ni som har varit på (stora) museum nångång kan säkert tänka er hur det var.

Efter museet var vi och äta på en närliggande pub, efter det på det redan nämnda escape rummet.  På vägen dit var även första (och enda) gången som vi hade problem med uber i form av att en kusk avboka oss (min rating är nog fortfarande på 5.0 för den som bryr sig). Det var inte ett stort problem, nästa kusk kom 4 minuter senare, men det var enda exemplet av när uber inte fungerade som det skall. Nu om det ännu skulle bli lite billigare att använda, speciellt för bara 1 person.

Nästa gång får ni höra om mer ishockey och eventuellt vår resa till Niagara falls! Innan bilderna som vi själva tog så länkar jag det enda fotot från escape roomen som vi har. Lyckades hitta den från instagram, är jag ung nu?

 

Resedagbok 4: Besök från Finland

Nu är det ca 4h sen som Lasse och Emppu hoppa på en Uber till flygfältet, om allt har gått som det skall så är det nu påväg mot Reykjavik för att sen fortsätta till Helsingfors. Den gångna veckan har varit mycket händelserik och jättekul, tillräckligt kul och händelserik för att täcka åtm. 2 veckor av blogg posts, kanske 3, beroende på hur mycket annat än jobb (vilket jag inte gjorde värst mycket av under denna vecka) jag hinner med under de kommande veckorna. Tack åter igen till Lasse och Emppu, det var jättekul!

Som nämnt förra veckan så kom mina gäster på lördag kväll. Inte oväntat så kunde man märka en del jetlag efter resandet, så det enda vi gjorde då var gå ut på en pizza till ett närliggande italian-american pizza ställe. Var helt god mat och trevlig service. Var även typ andra gången jag var inne på en restaurang här i Toronto. Det blev lite diskussion om drickskulturen i nordamerika. Själv tycker jag att den förklaringen till drickskulturen som ges är någolunda vettig, dvs. att det borde öka på kvaliteten av servicen. Dock är jag lite skeptisk över huruvida tippning egentligen används som en ursäkt för arbetsgivarna att inte betala tillräckligt med lön, vilket definitivt inte är bra eller rätt. Enligt min bästa uppfattning (läs: wikipedia och the government of ontario) så verkar lagen i Toronto kräva att arbetsgivaren betalar min ~9€ i timmen utan dricks då lagen i USA oftast endast kräver att arbetsgivaren betalar tillräckligt för en arbetare att uppnå en minimilön medräknat dricksen. Baserat på detta så kan det ju hända, att tippkulturen är lite bättre implementerad här än i USA, men detta är väldigt snabbt undersökt och jag är definitivt inte säker.

På söndag var det dags för veckans turistipläjäys. Vi började dagen med ett besök till CN Tower, ett 450 meter hög torn som syns lite överallt i Toronto. Inte så mycket annat att berätta om det än att… nog var det ju högt. Fanns även en annan “attraktion” i tornet som vi inte testade på p.g.a. diverse orsaker (främst vädret), men jag blev lite intresserad och kommer kanske att återkomma till det senare på våren.

Efter tornet var vi på lunch och sedan till Hockey Hall of Fame, ett rätt så stort museum om NHL och ishockey. Mitt eget intresse för ishockey skulle nog inte ha räckt för att besöka Hall of Famen, men jag är glad över att Lasse och Emppu gav en bra orsak för mig också att komma hit. Massor med bilder och pokaler varav jag inte riktigt greppa alla, men vi såg Kurris spelskjorta :).

Näst i tur på turistdan var Ripley’s Aquarium. Vi såg många små fiskar och lite stora fiskar. Sällskapets favorit var jättesköldpaddorna som simmade runt med hajarna i största basängen. Helt kul ställe att besöka, men om mina kommande gäster inte absolut insisterar så kommer jag knappast att komma tillbaka hit.

Efter akvariet avslutades kvällen på ett lokalt bryggeri med mat och öl och början på “emppu dricker öl” bilder som uppkom som en följd av att hon oftast satt på andra sidan bordet och därmed i vägen för kameran då öltastningsbrickorna serverades. Efter morgonens undersökningar av priser hade vi kommit fram till att Uber är ca 300 gånger snabbare och endast minimalt dyrare än lokaltrafiken för 3 människor att röra sig i Toronto med, så vi avslutade kvällen med en Uber hem till min lägenhet för att sova bort resten av jetlaggen.

Jag tänkte skära av storyn där denna gång, detta inlägg täckte inte hemskt många dagar, men söndagen var kanske den av dagarna som vi gjorde mest olika saker på. Nästa gång får ni höra om slottsbesök och mer ishockey. Vem vet, kanske det också händer något intressant under veckan också. Tack fortsättningsvis åt alla som läser!

Resedagbok 3: Såhär är det alltid

Tredje veckan done, en del veckor kvar ännu. För tillfället (lördag mitt på dan Kanada tid) sitter Lasse & Emppu på flyget hitåt så jag tänkte ta tillfället i akt och skriva veckans inlägg lite i förtid. Tyvärr så har veckan inte innehållit massor händelser som jag tror intresserar värst många av er. Jag har klättrat en hel del och skaffat (universitets sponsorerat) 7 veckors kort till Basecamp (gymmet som är byggt i en biosalong). Mina stats på “facebokklättringsdating” har gått upp så nu har jag några olika människor som jag troligtvis kommer att fortsätta klättra med semi reguljärt.

Förutom klättrander så var det märkvärdigaste som hänt under veckan en presentation jag höll om min doktorsavhandling på torsdag. P.g.a. kvaliteten av allmäntrafiken i Toronto så var torsdagen också första gången någonsin jag använt Uber. Jag for hemifrån 2 timmar före presentationen (för en resa som borde ta 30 min). Det var lite rusningstid så tog längre än vanligt, ca 20 min, att komma till metron. Då det vanligen tar ca 15 minuter från metrostationen till Uni, så visade det sig nu att metron bara inte funka. Dessutom så gav mina journey planner appar inga andra alternativ än metron för att komma till Uni. Med andra ord så fanns det ingen form av allmäntrafik att ta för mig, eller åtm. hade jag ingen chans att få reda på om någon. Märk att jag inte menar “ingen form av allmäntrafik att ta som jag skulle ha hunnit till min presentation med”, jag menar “ingen form av allmäntrafik att ta, punkt”. Annars skulle jag ha gått hem och jobbat därifrån, men då jag faktiskt måste hålla presentationen så blev det att ta Uber. Efter allt detta gick själva presentationen  ganska bra, jag  blev speciellt nöjd över de 4 i publiken som kommentera efteråt att det inte var så mycket nytt då de läst artiklarna i min avhandling på sina kurser.

Det var ungefär allt som hänt under veckan. Nästa vecka förväntar jag ha mig mera händelser att skriva om, vi kommer med Lasse och Emppu bl.a. att gå och se på NHL samt ta en övernattning i Niagara Falls. Tänkte avsluta denna post med en allmän fundering över kulturen i Toronto. Som en disclaimer så kommer följande att vara grundat på min extremt begränsade upplevelse hittills och bör inte tas som en allmän sanning. Jag bibehåller rätten att ändra mig senare, men just nu så funderar jag lite över varför folk här verkar vara så okej med en hel del saker som jag tycker fungerar rätt så dåligt. Ett exempel på detta är den redan nämnda arbetsresan på torsdagen. Jag var definitivt inte den enda som inte visste om att metron inte fungera. Av alla de andra som stod utanför metrostationen med mig och fundera, så märkte jag ingen som skulle ha gått iväg mot en annan form av allmäntransport. Däremot var det flera andra som beställde Uber, eller som kommentera åt varandra att det gäller att fara hem efter bilen. Då jag berättade om detta åt kollegerna på jobbet var de enda kommentarerna jag fick: “såhär är det alltid”.

För att nu nämna ett till exempel så har universitetet nu stängt ner 3 gånger under tiden jag har varit här. Varje gång har orsaken som givits varit vädret och varje gång har jag och alla andra personalmedlemmar som jag träffar under en vanlig dag, lyckats ta oss till jobbet helt fine. Vädret har alltså inte varit märkbart sämre än i Finland en enda dag under tiden jag varit här. Min bästa uppfattning om varför universitetsledningen bestämmer sig för att stänga ner är att “dåliga” vädret förhindrar studerandena från att ta sig till universitet (säkert p.g.a. att man tydligen måst ta bil i dehä lande…). Dock så brukar besluten om att stänga göras av rätt så sent på dagarna. En gång kom besultet klockan 16 då en del av mina kolleger ännu 15 tiden hade sagt åt studerandena att föreläsningen klockan 17 kommer att hända. Nu kan säkert de smartaste av mina läsare redan gissa vad de som jobbat här längre tyckte om detta: “Såhär är det alltid”.

P.S Jag har några andra exempel på saker som funkar dåligt, men tänkte inte använda denna platform till att klaga om hur det är att handla i en matbutik här.

Resedagbok vecka 2 – Making friends

Andra veckan i Toronto är förbi. Veckan har spenderats med en del olika saker. (Fortsättnings)studerandena vid universitet förlorade visst någon form av “vem måste underhålla post-docen” tävling med professorerna (alternativt så berätta någon av professorerna åt dem att jag faktiskt finns ;)), så nu har jag folk att äta lunch med.  Mer specifikt så äter jag lunch oftast med 3 fortsättningsstuderanden från chile samt en från kanada. Ganska typiska datavetar-fortsättningsstuderanden, lite awkward (but hey, who isn’t?) men trevliga.

Annars har veckan bl.a. gått åt till att bråka med nordamerikanska byråkratin. Det visade sig att universitet här har väldigt strikt policy om försäkringar. Även om jag inte jobbar för uni (bara vid det) så måste jag köpa deras försäkring, Helsingfors Universitets reseförsäkring duger inte. Skulle det vara mina egna pengar skulle jag vara halvt störd på detta, nu så vet jag inte om det är värt att vara det (universal healthcare osv….)*. Förutom anpassande till den nordamerikanska kulturen så har jag under veckan varit på olika aktiviteter med målet att hitta sociala kretsar. På tisdag var jag på “singles bridge”, dvs. universitetets bridgeklubb veckoturnering dit man ovanligt nog fick komma utan par. Var helt kul, inte märkbart annorlunda än turneringarna jag varit på i Helsingfors. Fråga dem om möjligheten att hitta ett par för kommande veckor och hörde om någon som sökte ett par. Skicka mail åt denna någon och fick som svar “joo, låter kul, jag skickar mail åt dig senare i veckan”. Nu är det söndag klockan 20 och det mailet har inte kommit ännu. Om det ordnar sig så spelar jag gärna mer bridge så länge jag är här, men om inte så är det nog helt okej också. Det andra sociala jag hållit på med under veckan är “klättringsblinddating”, dvs. svarat åt random människor som frågar efter klättrings kompisar på facebook. Hittills har 2/3 av de som jag svarat åt och som sedan faktiskt dykt upp också. Märkte idag att klättrings gymmet tillåter hundar inomhus, hade tänkt ta bild på detta enda tills jag märkte att jag hade tänkt tidsskillnaden till Finland fel, och var 20 minuter sen till en hangoutcall med Lasse, Sebbe och Toffe. Tjejen jag klättra med nämnde dock att hunden brukar vara ganska ofta på gymmet, så kanske det kommer en bild i ett senare inlägg.

Nästa vecka kommer Lasse och Emppu på besök. Som förberedelse för detta var jag igår på en microbrewery tour och hitta några spännande små bryggerier vi skall försöka besöka. Kan finnas några teaserbilder redan i detta inlägg, mer kommer senare.

 

 

* Då jag vid skrivande stund av detta inlägg läste UHIP:s sidor noggrannare, så står det både att min reseförsäkring inte duger och att de inte ersätter någonting som jag kan få ersätt genom någon som helst annan försäkring. Då reseförsäkringen täcker så gott som vad som helst så läser jag detta som att jag har en försäkring som kosta 100€ och som inte ersätter någonting. Såhär flyttas alltså H:Unis pengar åt ett försäkringsbolag i Toronto. Tänk på mig nästa gång universitetens pengar skärs ner på i Finland.

Resedagbok season 2 – Not in Kansas anymore

Efter min återkomst till Finland tog det rätt så länge då det bara var en enda människa som hade bett mig om att blogga mer i Kanada. Jag hade ren planerat börja denna post med “för att inte göra min läsare besviken….”, men sen så var det tillräckligt många andra som bad om det för att detta skämt inte skulle fungera. Detta om något är en first world problem: “det är för många som ville läsa mer blogginlägg för att jag skall kunna göra dumma skämt”. Tack till er alla! Here we go again!

Första veckan (Ti -> Sö) har jag bakom mig i Kanada. För att vara helt ärlig så var den rådande känslan efter de första dagarna en önskan om att få fara tillbaka till Australien. Professorn jag kom hit för att jobba med var inte värst bra på att introducera mig till andra på jobbet. Har t.ex. hittills inte träffat en enda annan post-doc. “Problemet” med att vara post-doc och inte studerande ät att jag “fick” ett privatrum och “måste inte” sitta med folk i min ålder som man t.o.m. skulle kunna socialisera med. Jobbar alltså mest ensam under dagarna. Det tog 3 dagar (“min” professor kom inte på jobbet på andra dagen jag var där) innan jag hitta en annan personalmedlem som visa var studerandena sitter och berätta vad koden till vessan är (editor note: finns andra vessor så detta är inte riktigt så dramatiskt som det låter). Dessutom så bor jag på ett ganska tyst barnfamiljsområde i en privat källarlägenhet av ett hus där det bor det en barnfamilj med två ettåriga barn. Deras vardag snurrar ganska långt runt barnen. Slutligen så var det nästan -40 grader i vinden på to-fre, vilket minskade intresset för att undersöka staden ordentligt ännu. Har alltså varit ganska mycket ensammare än i Melbourne än så länge. Så småningom har jag dock lyckats klaga på olika admins tills de släppt mig in i fb. grupper där jag har fått kontakt med klättrare och även bridge spelare. Som en följd av detta var jag och klättra med en software developer på söndagen, vi prata också om att eventuellt fara ut o klättra i mars. Bristen på sociala kontakter har inte stört lika mycke som annars eftersom jag har rätt så mycket jobb för tillfället, båda artiklarna som nämndes under höstens bloggar blev nämligen godkända så jag håller på och slutför dem.  Vi förbereder också en artikel för en konferens som har dl 21.2. Då är Lasse och Emppu här så jag skulle gärna skriva den artikeln färdig i god tid.

Inte så mycket värst spännande att rapportera ännu alltså. På längre skala så kommer Lasse och Emppu att komma på besök i slutet av februari och Chride i slutet av mars. Dessutom så kommer jag kanske att fara på ett längre veckoslut till Atlanta för att hälsa på min mammas “amerikasyster” och hennes familj.  Detta får ni höra om i senare inlägg!

(Jag fattade först på veckoslutet att jag inte har bilder från inne på byggnaden jag jobbar i, det är inte en värst spännande byggnad så ni missar inte mycket. Dock så kommer det kanske bilder därifrån också senare).

 

A new publication

My paper “Unifying Reasoning and Core-Guided Search for Maximum Satisfiability” got accepted for publication at JELIA 2019. The paper reports on a theoretical investigation of the correctness MaxSAT solving techniques that can be seen as instance transformations. In fact, many approaches to MaxSAT solving transform a MaxSAT instance to be solved while preserving an optimal solution until the optimal solution is in some sense “trivial” to find (details in the paper).
We show that previously established theoretical notions for establishing the correctness of such methods are not general enough to capture all modern MaxSAT solving techniques, thus making the development of solvers that combine different methods difficult. We also propose a new type of instance transformation that covers all previously proposed notions that we are aware off. Finally we also generalize some known results from reasoning techniques from SAT solving to MaxSAT, thus bridging the gap between SAT solving and MaxSAT solving.
I am exited about this line of work, it feels like there is more to understand in this direction, hopefully I can extend this work in the near future.

A new publication

Our publication Solving Graph Problems via Potential Maximal Cliques: An Experimental Evaluation of the Bouchitté-Todinca Algorithm has been accepted for publication in the ACM Journal of Experimental Algorithmics. The article is currently in press, let me know if you are interested in reading it.  I am the second author on this publication, with Tuukka Korhonen as the first and my PhD advisor  Matti Järvisalo as the third.

The paper reports on an experimental evaluation of the so called Bouchitté-Todinca (BT) Algorithm for computing various graph parameters, including the treewidth and minimum fill of a graph. While the algorithm is the theoretically best known one for computing most of these parameters, there has not been many practical evaluations of it, most likely due to it being quite complicated to implement in practice. In this paper we provide an experimental evaluation of Tuukkas implementation that took second place in the minimum fill in track of the  2017 PACE challenge on 5 different graph problems. In the paper we show that Tuukas implementation of the BT algorithm is competitive with many previously proposed, problem specific algorithms, on all of the problems we consider. My role in this paper was to familiarize myself with and write about the theoretical foundations of the algorithm as well as provide input on what kind of experiments we should run. I liked working on this project as it allowed me to familiarize myself with something else than constraint programming.

Thanks to both Tuukka and Matti for their work in making this happen.