Resedagbok 8: Esports och mer “såhär har det alltid varit”

För tillfället sitter Chride på flyget mot Toronto så, lika som då Lasse och Emppu var påväg så tänkte jag skriva veckans inlägg lite i förväg. Den här vecka har jag råkat ut för mera “såhär har det alltid varit”, lite storstadsuniversitets problem samt varit på mer meetups.

Börjandes från meetuppern så var jag förra veckoslutet på en gaming meetup till en esports bar. Idén med meetuppen var att spela “retro spel”, dvs. gameboy/gameboy advance spel från början av 2000 talet. Folket som var där var kanske inte riktigt såna jag skulle kunna tänka mig umgås mer med, men kvällen var nog trevlig ändå. Tur nog så växte jag upp med många av spelen som spelades, så jag gjorde inte helt och hållet bort mig. Jag tror jag eventuellt lite förstörde organisatörens thunder då han drog fram ett spel som “ingen säkert ha spela förut” och min kommentar var “heej, dedär hade jag som tonåring”. Visa sig nämligen att Kuru Kuru Kururin bara släpptes i Japan och Europa. Det var också intressant upptäckt för mig om hur minnet fungerar. Fore jag såg title screnen på spelet skulle jag inte ha kommit ihåg att jag någonsin skulle ha spela ett sådant spel, vad det heter eller vad man skall göra. Men så fort jag såg det så kom jag ihåg allt detta.

På måndagen skulle en besökande forskare hålla presentation. Ämnet är ganska nära mitt så jag bestämde mig för att fara. Presentationen skulle vara “på morgonen” så jag for direkt hemifrån. Då jag kom till huset där presentationen skulle hållas 10:55 så visade sig att huset var stängt och presentationen var flyttad, utan att någon hade skickat ut info. Ni kan säkert gissa vad kommentarerna var då jag nämnde om detta åt andra senare… “såhär har det alltid varit.”

Senare samma dag, då vi var på lunch så möttes vi på en spännande personlighet. Situationen började med att en äldre herre knacka på i lunchrummet och fråga om var vissa professorer har sina kontorer. De jag åt lunch med peka artigt ut var rummen är och flina sen sins emellan åt tanken om att kunna dyka upp utan att boka tid och förvänta sig hitta professorer. Det visade sig att de hade rätt, samma herre kom snart tillbaka och undra om han kunde prata med oss då han inte kunde hitta någon annan. Vi blev lite osäkra men lyssna på honom i.a.f. Han förklara att han skulle resa till österrike dagen efter för att planera data utbildning åt högstadie elever. Är inte helt säker på om detta stämmer eller inte eftersom det ganska snabbt visade sig att det enda han ville prata om är hur han vill varna dessa högstadie elever om farorna i att utveckla en singularitet, han ville veta varför ingen av oss var speciellt rädd för singulariteten då folk som Elon Musk och Stephen Hawking öppet har varnat för det. Dessutom så försökte han marknadsföra sin nätsida där han pratar om detta (har helt genuint glömt bort vad sidan var). Inte oväntat så tyckte ingen av de datavetarforskarna som var med på lunchen att typens argument var speciellt bra, men det tog  ändå typ 20 minuter före vi kunde bli av med honom. Själva händelsen i sig var inte hotande, eller kanske ens jätte spännande. Orsaken till att jag nämner hela saken är att jag satt där och fundera på om något liknande skulle kunna hända i Helsingfors. Visserligen kan jag tänka mig att professorerna vid datainsten där hemma ibland måste diskutera med folk med starka åsikter och lite mindre stark bakgrundskunskap, men att någon sådan typ skulle söka upp en slumpmässig grupp fortsättnings studeranden på lunchpaus har jag jättesvårt att tro. #storstadsproblem.

Nu skall jag börja röra mig mot flygfältet för att möta Chride. Imorgon skall vi på cocktailkurs och senare i veckan skall vi bl.a. på harry potter impro. SOm vanligt får ni höra om detta nästa vecka!

P.S For the record så tror jag nog på att utvecklingen av AI kommer att leda till en del problem som samhället måste lösa. Jag tycker däremot utvecklingen av en självmedveten AI som kanske vill förgöra oss eller något liknande inte är ett av de problemen. Istället tror jag att automatiseringen av många fler jobb än tidigare kommer att göra stora mängder folk arbetslösa, vilket igen kräver att samhället måste börja se på och behandla arbetslöshet på ett helt nytt sätt. Den som är intresserad kan fortsätta denna tankegång med att se på humans need not apply av CGP grey.

Chrides välkomskomitee.

Resedagbok 7: Våren kommer

Första inlägget på länge då jag borde skriva om något annat än Lasses och Emppus besök. Hur gör man sånt? Tack ännu till er båda! Veckan ni var här är enkelt resans höjdpunkt hittills.

Nu är det redan “märkbart” över halva resan och det börjar bli vår. Vänstra sidan av featured fotot på detta inlägg är taget 3 dar efter att Emppu och Lasse for, den högra är tagen idag.  Börjar inse att bara ha med vinterjacka och vinterskor knappast är helt optimalt. Måste be Chride hämta vårkläder eller alternativt köpa nya så småningom.

De senaste tre veckorna har det inte hänt jätte mycket. Idéerna vi har diskuterat på jobbet har hittills inte fungerat riktigt bra. Detta är lite frustrerande, men det hör väl till ibland då man gör forskning. Jag har också insett att det är jättesvårt att “forska på distans”. Har försökt jobba med både folk i H:fors och i Melbourne, men ingendera har funkat sådär jätte bra.

Förutom jobb så har veckodagarna närmast gått åt till klättring. Har lärt känna 3 olika människor som jag klättrar med någorlunda reguljärt, plus några till som brukar fråga mig då deras normala klättrings kompisar inte kan komma. Alla tre är olika och ganska intressanta människor att prata med, allt från en designstuderande som drar paddlingskurser för barn till en akupunktör som också gör podcasts. Jag gillar faktiskt den sociala aspekten av klättring, det ät en lätt ursäkt för att träffa olika typer av människor och därmed vidga ens vyer. Dessutom så är det väl inte helt fel att motionera lite mer än vad jag vanligen har gjort, speciellt som det andra jag huvudsakligen underhållit med mig under veckorna är playstationen som Lasse och Emppu hämta åt mig ;).

Förutom klättring och jobb så har jag använt mig av meetup och stubhub för att hitta på saker att göra under veckosluten. Ett par veckor sen var jag och se på Ellen DeGeneres på samma arena som vi såg NHL på med Lasse och Emppu. Fast det var en liten del av mig som hade hoppats på att det handlar om stand up, så var den en större del av mig som insåg att då biljetterna bara kostade 10e så var det knappast så. Istället så handlade det om en 2 timmars evenemang med intervju om hennes karriär och senaste netflix special. Dessutom så uppträdde något bänd (som jag försökte hitta namnet på i efterhand med klara inte av det) som lämppäre. Bändet var riktigt bra, höjdpunkten var kanske deras Bohemian Rhapsody med eventuellt den bästa live versionen av “orkesterdelen” av sången som jag någonsin hört (fast i ärlighetens namn så kan det även vara den enda live versionen jag hört). Själva intervjun var också intressant.  Jag respekterar Ellen för hur hon använt sin status som kändis för att förbättra synligheten och förhoppningsvis även ställningen av sexuella minoriteter och tyckte att interjuven lyfte fram det arbetet bra.

Förra veckan var jag på en meetup, en hike i Tommy Thompson Park med ca 10 andra 20-35 åringar. Det handlar alltså om en naturpark som ligger på en ö ca 30 min från var jag bor. Fast det var lite tidigt på året för att på riktigt uppleva naturen, så var det i.a.f. helt kul att komma ut till vattnet och träffa lite nya människor. Dessutom så blir det säkert lättare att fara på meetups med samma grupp i framtiden. Efter hiken var vi på kebab, första kebaben i nordamerika för mig.

Nästa vecka kommer Chride! På agendan finns åtm. en cocktailkurs samt en Harry Potter impro show. Detta får ni höra om i kommande inlägg! Tack fortsättningsvis till alla mina läsare!

Resedagbok 6: Ishockey, Kingdom Hearts och Niagara Falls

Toronto resan är nu halvägs (något jag själv insåg först just nu). Sex veckor har farit och sex veckor återstår. Jag insåg också  idag att Toronto har bytt till sommartid då Helsingfors inte (väl?) ännu har. Därmed fick jag fast er med en timme, eller mer pragmatiskt tänkt; jag fick en timme extra tid att skriva detta inlägg.

Den här veckan var jag sjuk tisdag – torsdag och har därmed varit ganska mycket hemma och ruttnat. På veckoslutet var jag dock på en meetup i form av en “hike” till en närliggande (liten) naturpark och träffa lite nya människor. Detta får ni höra mera om nästa vecka, detta inlägg skall nämligen handla om slutet av Lasses och Emppus besök.

Efter några ganska händelserika dagar så hade vi aningen färre planer för onsdagen. Efter att jag jobbat halva dagen så mötte jag Emppu och Lasse vid ett närliggande köpcenter där de hade shoppat kanadensiska kläder. Därifrån gick vi igenom “graffiti street” och såg på gatukonst av varierande kvalitet. De flesta var nog riktigt fina, dock var alla i sällskapet nöjda att det var dagsljus under tiden som vi gick igenom gatan. Därifrån tog vi sen en uber till ett annat område där vi hitta en ölpub, eventuellt den bästa av restaurangerna vi var till under resan och en cocktail bar med Harry Potter tema. Alla tre ställen var mycket trevliga. På cocktailbaren försökte jag mig på social commentary på facebook genom att klaga på att baren tvinga en till att checka in för att få wlan, dock så tror jag att detta försök misstolkades av mina (massiva mängder) följare som “titta var vi är” istället.

På torsdagen tog vi det lugnt halva dagen, jag jobbade hemifrån samtidigt som Emppu och Lasse grinda drive forms / spela vidare på mitt kingdom hearts spel. På kvällen var det sen dags för en av programmen vi hade planerat i förväg. Toronto Maple Leafs mot Washington Capitals på scotiabank arena (det är alltså NHL åt alla som vet lika mycket om ishockey som jag). Lika som med hockey hall of famen så skulle mitt egna intresse knappast ha räckt för att faktiskt gå på ishockey, men jag är nöjd att det blev gjort. Matchen var inte helt bästa möjliga, hemmalaget förlorade. Men atmosfären och stämningen på den första NHL matchen vi alla någonsin varit på gjorde kvällen väldigt lyckad, vi fick t.o.m. se hemmalaget göra ett mål då det ännu var möjligt för dem att vinna.

Fredag – lördag var det sedan dags för det andra programmet vi hade planerat i förväg. Vi hyrde en bil och körde iväg mot Niagara Falls. Tur för mig så ville Lasse köra, så jag kunde navigera och se på den – rätt så tråkiga – vägen dit. På vägen stannade vi i Niagara-on-the-lake, en närliggande stad med Stars Hollow vibbar och många vingårdar här och var. Det var inte riktigt säsong för att besöka gårdarna så vi nöjde oss med lunch i centrum och lokala alko istället. Efteråt körde vi till själva fallen. Rutten från Niagara-on-the-lake till Niagara Falls (undrar vem som kom på dessa namn) gick längs med USAs och Kanadas gräns, var säkert så nära som USA som man bara kommer utan att faktiskt komma dit (speciellt efter att de bygger muren på andra gränsen). Själva vattenfallen presenterar sig själva bättre i bilderna än i texten, observera speciellt belysningen som man bara kan se under vintern. Vi gick lite runt, titta på vattenfallen och gick sen för att äta. Efteråt konstaterade vi att minimi insatserna vid blackjack borden på casino var lite för höga för vår ekonomi.. Själva casinot var dock rätt så imponerande att se. Det var första casinot jag någonsin varit till så jag måste lita på Lasses expertis då han sa att det var mycket större än något annat casino han någonsin sett. Efter casinot tog vi oss tillbaka till vår AirBnB, övernattade och körde tillbaka till Toronto nästa morgon. Jag tror att alla vi höll med om att Niagara Falls var definitivt värt att besöka. Finns kanske inte tillräckligt mycket att se för en till resa, men ett besök rekommenderar jag åt vem som helst.

Nästa vecka får ni alltså höra om vad som hänt efter att Lasse och Emppu for härifrån. Visserligen inte riktigt så mycket som då när de var här, men nog tillräckligt för att fylla ett inlägg. Tack fortsättningsvis till alla som läser.


 

 

Resedagbok 5: Slott, öl och dinosaurier

Lite på en månad i Toronto. Som jag förväntade mig så har det inte hänt helt massor intressant att skriva om under förra veckan. Därmed tänkte jag skriva några posts till (inklusive denna) om veckan med Emppu och Lasse, sen en om allt som hänt här emellan. Efter det är resten av resan rätt så färdig planerad. Först kommer Chride på besök för en vecka, sen far jag till Atlanta för ett långt veckoslut. Slutligen tänkte min mamma också komma på besök och kanske t.o.m. Hedd. Men nu alltså mer om påhitten med Lasse och Emppu.

På måndagen var det “family day”, med andra ord behövde jag inte känna mig dålig för att jobba lite mindre. Vi skaffa “turistpass” för att se 5 olika  attraktioner, varav CN tornet och akvariet på söndag var 2. Det som stod i tur på måndag var Casa Loma, nordamerikas enda slott, kanske bättre känt som Xavier’s school for gifted youngsters. Vi gick på self-guided tour och lärde oss om hur slottet kom till p.g.a. att Sir Henry Pellatt, en miljonär från början av 1900 talet ville ha ett slott. Allt gick bra tills pengarna tog slut och han tvingades flytta ut, efter vilket slottet har fungerat som lite det ena med det femte, för tillfället som en turistattraktion som man också kan boka för privattillställningar (om man råkar vara rik :)).

Vi lärde oss också om möjligheten att gå på escape room på slottet om kvällarna, en chans vi nappade på dagen efter. Escape roomen var annorlunda än någon jag tidigare varit på eftersom den hade skådespelare, t.o.m. ganska bra skådespelare som en del av rummet. Vi var på ett med förbudslagstema. Ungefär 2/3 av tiden var vi på tre man hand vilket var ganska coolt. Sista tredjedelen var vi i en större  grupp på ca 15 människor. Då blev det lite skrikigt och det var svårt att komma med bra förslag. Men i det stora hela var det nog häftigt.

Efter Casa Loma tog vi en Uber till ett av mikrobryggerierna som jag var på min tour under andra veckan. Efter att ha smakat så gott som alla ölar de hade (note åt mamma och chride: små stop av alla som vi delade på) så började vi fundera på något ställe att äta på. Dock så visade sig, att family day gjorde detta svårare än vi först tänkte oss. Både cocktail baren, och restaurangen vi först hade tänkt på var stängda. Sist och slutligen så hittade vi ett trevligt pizza ställe, ett spännande (och dyrt) tequila ställe för efterrätt och en amatörkomedi show för att avsluta kvällen med. Maten och tequilan var goda, komedin var… amatörkomedi, men vissa av de som uppträdde var nog roliga också ;).

Dagen efter så var det dags för den sista attraktionen på våra turistpass, royal ontario museum. Jämfört med det andra attraktionerna var denna kanske inte riktigt lika spännande, men nog var det ju jättestort. Det enskilt häftigaste var säkert alla dinosaurier vi såg. Förutom det så fanns det just inget speciellt att skriva om, alla ni som har varit på (stora) museum nångång kan säkert tänka er hur det var.

Efter museet var vi och äta på en närliggande pub, efter det på det redan nämnda escape rummet.  På vägen dit var även första (och enda) gången som vi hade problem med uber i form av att en kusk avboka oss (min rating är nog fortfarande på 5.0 för den som bryr sig). Det var inte ett stort problem, nästa kusk kom 4 minuter senare, men det var enda exemplet av när uber inte fungerade som det skall. Nu om det ännu skulle bli lite billigare att använda, speciellt för bara 1 person.

Nästa gång får ni höra om mer ishockey och eventuellt vår resa till Niagara falls! Innan bilderna som vi själva tog så länkar jag det enda fotot från escape roomen som vi har. Lyckades hitta den från instagram, är jag ung nu?

 

Resedagbok 4: Besök från Finland

Nu är det ca 4h sen som Lasse och Emppu hoppa på en Uber till flygfältet, om allt har gått som det skall så är det nu påväg mot Reykjavik för att sen fortsätta till Helsingfors. Den gångna veckan har varit mycket händelserik och jättekul, tillräckligt kul och händelserik för att täcka åtm. 2 veckor av blogg posts, kanske 3, beroende på hur mycket annat än jobb (vilket jag inte gjorde värst mycket av under denna vecka) jag hinner med under de kommande veckorna. Tack åter igen till Lasse och Emppu, det var jättekul!

Som nämnt förra veckan så kom mina gäster på lördag kväll. Inte oväntat så kunde man märka en del jetlag efter resandet, så det enda vi gjorde då var gå ut på en pizza till ett närliggande italian-american pizza ställe. Var helt god mat och trevlig service. Var även typ andra gången jag var inne på en restaurang här i Toronto. Det blev lite diskussion om drickskulturen i nordamerika. Själv tycker jag att den förklaringen till drickskulturen som ges är någolunda vettig, dvs. att det borde öka på kvaliteten av servicen. Dock är jag lite skeptisk över huruvida tippning egentligen används som en ursäkt för arbetsgivarna att inte betala tillräckligt med lön, vilket definitivt inte är bra eller rätt. Enligt min bästa uppfattning (läs: wikipedia och the government of ontario) så verkar lagen i Toronto kräva att arbetsgivaren betalar min ~9€ i timmen utan dricks då lagen i USA oftast endast kräver att arbetsgivaren betalar tillräckligt för en arbetare att uppnå en minimilön medräknat dricksen. Baserat på detta så kan det ju hända, att tippkulturen är lite bättre implementerad här än i USA, men detta är väldigt snabbt undersökt och jag är definitivt inte säker.

På söndag var det dags för veckans turistipläjäys. Vi började dagen med ett besök till CN Tower, ett 450 meter hög torn som syns lite överallt i Toronto. Inte så mycket annat att berätta om det än att… nog var det ju högt. Fanns även en annan “attraktion” i tornet som vi inte testade på p.g.a. diverse orsaker (främst vädret), men jag blev lite intresserad och kommer kanske att återkomma till det senare på våren.

Efter tornet var vi på lunch och sedan till Hockey Hall of Fame, ett rätt så stort museum om NHL och ishockey. Mitt eget intresse för ishockey skulle nog inte ha räckt för att besöka Hall of Famen, men jag är glad över att Lasse och Emppu gav en bra orsak för mig också att komma hit. Massor med bilder och pokaler varav jag inte riktigt greppa alla, men vi såg Kurris spelskjorta :).

Näst i tur på turistdan var Ripley’s Aquarium. Vi såg många små fiskar och lite stora fiskar. Sällskapets favorit var jättesköldpaddorna som simmade runt med hajarna i största basängen. Helt kul ställe att besöka, men om mina kommande gäster inte absolut insisterar så kommer jag knappast att komma tillbaka hit.

Efter akvariet avslutades kvällen på ett lokalt bryggeri med mat och öl och början på “emppu dricker öl” bilder som uppkom som en följd av att hon oftast satt på andra sidan bordet och därmed i vägen för kameran då öltastningsbrickorna serverades. Efter morgonens undersökningar av priser hade vi kommit fram till att Uber är ca 300 gånger snabbare och endast minimalt dyrare än lokaltrafiken för 3 människor att röra sig i Toronto med, så vi avslutade kvällen med en Uber hem till min lägenhet för att sova bort resten av jetlaggen.

Jag tänkte skära av storyn där denna gång, detta inlägg täckte inte hemskt många dagar, men söndagen var kanske den av dagarna som vi gjorde mest olika saker på. Nästa gång får ni höra om slottsbesök och mer ishockey. Vem vet, kanske det också händer något intressant under veckan också. Tack fortsättningsvis åt alla som läser!

Resedagbok 3: Såhär är det alltid

Tredje veckan done, en del veckor kvar ännu. För tillfället (lördag mitt på dan Kanada tid) sitter Lasse & Emppu på flyget hitåt så jag tänkte ta tillfället i akt och skriva veckans inlägg lite i förtid. Tyvärr så har veckan inte innehållit massor händelser som jag tror intresserar värst många av er. Jag har klättrat en hel del och skaffat (universitets sponsorerat) 7 veckors kort till Basecamp (gymmet som är byggt i en biosalong). Mina stats på “facebokklättringsdating” har gått upp så nu har jag några olika människor som jag troligtvis kommer att fortsätta klättra med semi reguljärt.

Förutom klättrander så var det märkvärdigaste som hänt under veckan en presentation jag höll om min doktorsavhandling på torsdag. P.g.a. kvaliteten av allmäntrafiken i Toronto så var torsdagen också första gången någonsin jag använt Uber. Jag for hemifrån 2 timmar före presentationen (för en resa som borde ta 30 min). Det var lite rusningstid så tog längre än vanligt, ca 20 min, att komma till metron. Då det vanligen tar ca 15 minuter från metrostationen till Uni, så visade det sig nu att metron bara inte funka. Dessutom så gav mina journey planner appar inga andra alternativ än metron för att komma till Uni. Med andra ord så fanns det ingen form av allmäntrafik att ta för mig, eller åtm. hade jag ingen chans att få reda på om någon. Märk att jag inte menar “ingen form av allmäntrafik att ta som jag skulle ha hunnit till min presentation med”, jag menar “ingen form av allmäntrafik att ta, punkt”. Annars skulle jag ha gått hem och jobbat därifrån, men då jag faktiskt måste hålla presentationen så blev det att ta Uber. Efter allt detta gick själva presentationen  ganska bra, jag  blev speciellt nöjd över de 4 i publiken som kommentera efteråt att det inte var så mycket nytt då de läst artiklarna i min avhandling på sina kurser.

Det var ungefär allt som hänt under veckan. Nästa vecka förväntar jag ha mig mera händelser att skriva om, vi kommer med Lasse och Emppu bl.a. att gå och se på NHL samt ta en övernattning i Niagara Falls. Tänkte avsluta denna post med en allmän fundering över kulturen i Toronto. Som en disclaimer så kommer följande att vara grundat på min extremt begränsade upplevelse hittills och bör inte tas som en allmän sanning. Jag bibehåller rätten att ändra mig senare, men just nu så funderar jag lite över varför folk här verkar vara så okej med en hel del saker som jag tycker fungerar rätt så dåligt. Ett exempel på detta är den redan nämnda arbetsresan på torsdagen. Jag var definitivt inte den enda som inte visste om att metron inte fungera. Av alla de andra som stod utanför metrostationen med mig och fundera, så märkte jag ingen som skulle ha gått iväg mot en annan form av allmäntransport. Däremot var det flera andra som beställde Uber, eller som kommentera åt varandra att det gäller att fara hem efter bilen. Då jag berättade om detta åt kollegerna på jobbet var de enda kommentarerna jag fick: “såhär är det alltid”.

För att nu nämna ett till exempel så har universitetet nu stängt ner 3 gånger under tiden jag har varit här. Varje gång har orsaken som givits varit vädret och varje gång har jag och alla andra personalmedlemmar som jag träffar under en vanlig dag, lyckats ta oss till jobbet helt fine. Vädret har alltså inte varit märkbart sämre än i Finland en enda dag under tiden jag varit här. Min bästa uppfattning om varför universitetsledningen bestämmer sig för att stänga ner är att “dåliga” vädret förhindrar studerandena från att ta sig till universitet (säkert p.g.a. att man tydligen måst ta bil i dehä lande…). Dock så brukar besluten om att stänga göras av rätt så sent på dagarna. En gång kom besultet klockan 16 då en del av mina kolleger ännu 15 tiden hade sagt åt studerandena att föreläsningen klockan 17 kommer att hända. Nu kan säkert de smartaste av mina läsare redan gissa vad de som jobbat här längre tyckte om detta: “Såhär är det alltid”.

P.S Jag har några andra exempel på saker som funkar dåligt, men tänkte inte använda denna platform till att klaga om hur det är att handla i en matbutik här.

Resedagbok vecka 2 – Making friends

Andra veckan i Toronto är förbi. Veckan har spenderats med en del olika saker. (Fortsättnings)studerandena vid universitet förlorade visst någon form av “vem måste underhålla post-docen” tävling med professorerna (alternativt så berätta någon av professorerna åt dem att jag faktiskt finns ;)), så nu har jag folk att äta lunch med.  Mer specifikt så äter jag lunch oftast med 3 fortsättningsstuderanden från chile samt en från kanada. Ganska typiska datavetar-fortsättningsstuderanden, lite awkward (but hey, who isn’t?) men trevliga.

Annars har veckan bl.a. gått åt till att bråka med nordamerikanska byråkratin. Det visade sig att universitet här har väldigt strikt policy om försäkringar. Även om jag inte jobbar för uni (bara vid det) så måste jag köpa deras försäkring, Helsingfors Universitets reseförsäkring duger inte. Skulle det vara mina egna pengar skulle jag vara halvt störd på detta, nu så vet jag inte om det är värt att vara det (universal healthcare osv….)*. Förutom anpassande till den nordamerikanska kulturen så har jag under veckan varit på olika aktiviteter med målet att hitta sociala kretsar. På tisdag var jag på “singles bridge”, dvs. universitetets bridgeklubb veckoturnering dit man ovanligt nog fick komma utan par. Var helt kul, inte märkbart annorlunda än turneringarna jag varit på i Helsingfors. Fråga dem om möjligheten att hitta ett par för kommande veckor och hörde om någon som sökte ett par. Skicka mail åt denna någon och fick som svar “joo, låter kul, jag skickar mail åt dig senare i veckan”. Nu är det söndag klockan 20 och det mailet har inte kommit ännu. Om det ordnar sig så spelar jag gärna mer bridge så länge jag är här, men om inte så är det nog helt okej också. Det andra sociala jag hållit på med under veckan är “klättringsblinddating”, dvs. svarat åt random människor som frågar efter klättrings kompisar på facebook. Hittills har 2/3 av de som jag svarat åt och som sedan faktiskt dykt upp också. Märkte idag att klättrings gymmet tillåter hundar inomhus, hade tänkt ta bild på detta enda tills jag märkte att jag hade tänkt tidsskillnaden till Finland fel, och var 20 minuter sen till en hangoutcall med Lasse, Sebbe och Toffe. Tjejen jag klättra med nämnde dock att hunden brukar vara ganska ofta på gymmet, så kanske det kommer en bild i ett senare inlägg.

Nästa vecka kommer Lasse och Emppu på besök. Som förberedelse för detta var jag igår på en microbrewery tour och hitta några spännande små bryggerier vi skall försöka besöka. Kan finnas några teaserbilder redan i detta inlägg, mer kommer senare.

 

 

* Då jag vid skrivande stund av detta inlägg läste UHIP:s sidor noggrannare, så står det både att min reseförsäkring inte duger och att de inte ersätter någonting som jag kan få ersätt genom någon som helst annan försäkring. Då reseförsäkringen täcker så gott som vad som helst så läser jag detta som att jag har en försäkring som kosta 100€ och som inte ersätter någonting. Såhär flyttas alltså H:Unis pengar åt ett försäkringsbolag i Toronto. Tänk på mig nästa gång universitetens pengar skärs ner på i Finland.