New presentation

I gave a talk at the Logic Seminar of the department of Mathematics and Statistics today. I talked about the algorithmic benefits of using propositional logic when solving optimisation and decision problems. As a concrete example, I used the Bounded Treewidth Bayesian Network Structure Learning Problem that we worked on a few years ago. Please find my slides: here.

Thank you to the logic group for having me, it was both interesting and fun.

Excellent performance in the MaxSAT Evaluation

The MaxSAT Evaluation is an annual event meant to evaluate the state of the art in MaxSAT solving technology. The evaluation has two tracks: the complete track, where the goal is to find the provably optimal solution as fast as possible and the incomplete track where the goal is to find a solution which is as good as possible within a limited time.

This year we submitted a solver called Loandra to the incomplete track of the competition. Loandra implements core boosted linear search, an idea described in this paper that I worked on during my visit to Melbourne last fall. The results of the Evaluations were presented yesterday at the SAT conference, I’ve only seen a summary but I am happy to say that Loandra performed very well, achieving the highest score on the unweighted 300s track and the second to highest on the weighted 300s track. Overall a very nice result, I am very pleased.

I’d like to thank the organizers of the MaxSAT evaluation as well as my co-authors, Emir Demirovic and Peter Stuckey! I am currently on a holiday, but once I get back I will put up Loandra on github as well. It will also eventually be made available here.

EDIT: Loandra is now available at: https://github.com/jezberg/loandra and on the software pages.

 

The conferment ceremony of the Faculty of Philosophy

About a month ago I participated in the conferment ceremony of the Faculty of Philosophy, a formal, and very traditional three day celebration during which I was granted the rights to wear the symbols of my academic degree, a doctoral hat and a doctoral sword.
The three days were filled with dinners and other festivities, culminating in a formal ball and a night procession through the center of Helsinki. I’d like to thank all of the organizers of the event!  I had a great time. The ceremony will probably be up there amongst the most unique experiences of my life, I mean when I am I ever going to be a part of a que consisting of 200+ masters and doctors dancing through the streets of Helsinki again.

All of the pictures here were taken by the talented people at Bonafide Creatives. Check them out at: https://www.bonafideweddings.fi/.

 

My thesis won an award

My PhD thesis: Solving Optimization Problems via Maximum Satisfiability : Encodings and Re-Encodings (available from e-thesis) was awarded one of four doctoral dissertation awards for 2018 of The University of Helsinki. I am grateful and honoured by this recognition. Thank you to everyone who played a role in my nomination and congratulations to my three other fellow recipients.

More information can be found in the University’s own news story.

Resedagbok 11: So long and thanks for all the fish

Det är näst sista söndagen för mig i Toronto och det har blivit dags att avsluta resedagboken. Orsaken att avsluta redan nu är att nästa fredag kommer mamma och vi kommer att fara tillbaka till Niagara under nästa veckoslut. Jag kommer annars också att ta ledigt under helt sista veckan här, så det kan bli svårt att hitta tid för skrivande. Allt vi hittar på under sista veckan får förbli historier för mig att berätta efter att jag kommit tillbaka. Istället tänkte jag ännu berätta om, är resten av resan till Atlanta samt några tankar om resorna samt bloggskrivandet i allmänhet.

Som redan nämnt så gick största delen av resan till Atlanta ut på att träffa olika medlemmar av familjen jag bodde hos och lära känna dem över middagar/luncher. Förutom detta så hände det egentligen två saker som är värda att berättas om: ett besök till ett museum om amerikanska inbördeskriget samt en baseball match. Båda var upplevelser för mig, men på olika sätt. Från museet fick jag bättre insikt till detaljerna  gällande inbördeskriget samt varför Atlanta spelade en stor roll i den. Även om de specifika detaljerna knappast kommer att ha en stor inverkan på mitt liv, så var det en bra påminnelse om att fast jag nog i stora drag visste/vet vad amerikanska inbördeskriget gick ut på, finns det en hel del detaljer som jag inte har en aning om. Måst försöka minnas detta nästa gång jag borde forma en åsikt om det inbördeskriget, eller något annat som jag inte känner till så bra.

På lördag kväll var vi och se Atlanta Braves spela baseball. Fastän baseball visa sig vara litet av en tråkig sport (boboll på proffsnivå är intressantare att se), så var kvällen mycket trevlig. Baseball handlar egentligen mer om umgänget än spelet. Hela stadium var stort som en liten stad, de flesta åskådare verkade trivas bättre på alla andra ställen  än läktaren. Sporten fungerade mer som en icebreaker, något att prata om med de man sitter med. Lite förenkligat (och elakt) skulle det hela kunna beskrivas vara mycket “amerikanskt”, tillställningen verkade mer viktig än innehållet. Om jag skulle bo här skulle jag knappast gå på baseball så ofta, men som en engångsupplevelse var det dock definitivt värt det.

Efter Atlanta så har det inte hänt massor annat än jobb. Idén vi hade i början av resan har visat sig vara svår att få implementerat effektivt. Hela projektet har länge varit i ett lite störande stadie där jag tycker att det borde funka, men experimenten har varken stött eller motbevisat detta. För att säga samma på ett annat sätt: det funkar nästan, men inte riktigt tillräckligt bra för att publiceras. Detta är svagt frustrerande, men inte hela världen. Inkommande veckan kommer säkert att gå åt till att avsluta jobbet här och komma överens om fortsättningen, samt att ta avsked av mina klättringkompisar (samt förhoppningsvis få färdigt Sekiro).

Det börjar med andra ord vara färdigt med Toronto, och förhoppningsvis med längre tids resor för en stund. Båda resorna, samt skrivande av denna blogg, har varit spännande och lärorika upplevelser. Fastän jag är nöjd över att ha gjort dem, så har jag också lärt mig två saker: 1) Helsingfors egentligen är ett ganska bra stad att bo i (åtm jämfört med Melbourne och Toronto) och 2)skrivandet av en sån här blogg inte riktigt är min grej.

Orsaken till den första åsikten är vikten jag sätter på att man kan lita på att infrastrukturen samt att allmänna tjänsterna fungerar. Dessutom uppskattar jag att man inte behöver bil för att leva i Helsingfors. Fastän man i teorin klarar sig i både Melbourne och Toronto utan bil, så leder bristen av tillit på allmäntrafiken och andra tjänster till, att jag ofta är osäker på hur länge det tar att göra olika saker. Som ett exempel kan nämnas köpandet av en fotoram för att ersätta den jag i misstag hade sönder; en enkel småsak i Helsingfors som i Toronto kändes som en stor sak som kräver planering och en hel dag av tid. Fast detta bara är baserat på mina egna upplevelser, så kunde jag läsa liknande tankar i denna artikel i hesaren, där reportern beskriver sin återkomst till Finland efter att ha bott 5 år i USA.

Orsaken till att jag för tillfället inte har något intresse att fortsätta med en sådan här blogg, är att jag på senaste tid har märkt att den formar hur jag förhåller mig till vardagen på ett sätt jag inte riktigt gillar. Fastän jag objektivt inser att alla krav på denna blog är satta av mig själv och ingen annan, så har jag märkt att jag nu och då planerar att göra saker bara för att ha något att skriva om, speciellt om jag är ensam. Därmed tror jag att fortsatt “dagboksskrivande” av denna typ skulle säkert leda till att en helt för stor fokus av mitt liv skulle gå åt till att ha något att skriva om, och inte saker som intresserar mig och som jag vill göra. Detta låter inte som ett lockande alternativ,  därmed tror jag inte blogposts i stil av dessa kommer att fortsätta. Jag vill dock betona, att all extra stress som bloggen orsakat är helt och hållet självförvållad och har inget att göra med någon av er som läst. Tvärtom är jag mycket tacksam till alla er som följt med mina äventyr! Jag hoppas kunna träffa alla er under sommaren och ge er en möjlighet att berätta allt om vad som hänt åt er under tiden som jag varit ut och yrat i världen. 

Vi ses!

 

 

Resedagbok 10: Chride & Atlanta

Har just kommit tillbaka från Atlanta efter ett långt veckoslut i lite sydligare breddgrader. Resan ner dit samt denna sida gav mig en mycket konkretare ide om hur mycket golfströmmen inverkar på klimatet i Europa. Då man kommer till toronto så känns vädret ganska likt Helsingfors, kanske lite kallare. Detta fick mig ganska snabbt att tänka på nordamerika som att “toronto är helsingfors/finland och då atlanta är 2h söderut med flyg så är det ungefär polen/vitryssland, eller något liknande”. Fastän jag nog objektivt visste att det inte riktigt är såhär så insåg jag det ordentligt först från kartan som finns på sidan jag länkade. Toronto ligger på ungefär samma breddgrader som mitten av Italien, och Atlanta på samma bredgrader som Israel. Måst alltså vara helt skitkallt i typ yellowknife som ligger på samma breddgrader som Oslo. Slutsatsen som man måst ta är att vi måst sluta säga att Finland är ett kallt land. Med tanke på breddgraderna som Finland ligger på är det egentligen ett varmt land. Ett annat sätt att se på saken är, att om Finland skulle vara på samma breddgrader på södra halvklotet, skulle största delen av landet ligga på sydpolen.

Nojaa, tillbaka till pointen :). Efter musikalen på onsdag fortsatte vi på torsdagen med mer vegan restauranger, den här gången med Hogtown Vegan, en restaurang som vi hade sett ren med Lasse men inte hade testat då. Restaurangen var igen en positiv upplevelse, vi konstatera att det kan vara en av de första gångerna som Chride beställt en större portion på en restaurang än jag. Det var så pass mycket mat att vi bestämde oss för att skippa Harry Potter impron och istället fara tillbaka till Blood Brothers (ölbryggeri) för att prova om Chride skulle gilla ölen som de hade. Av fyra smakprov var hon villig att dricka alla och tyckte om två, skulle ta det som en succee. Vi tog igen bristen på humor dagen efter genom att fara till samma komediklubb för att se på good news toronto istället. Det handlade om en late night show blandat med lite mer proffs komiker än dom vi såg med Lasse och Emppu, riktigt rolig show tyckte vi båda. På lördagen regnade det hela dagen så vi bestämde oss för att chilla i lägenheten och spela Baba is You tills det var dags att ta sig till flygfältet för att ta avsked.

Så som i Melbourne så var det inte värst roligt att ta avsked av Chride, så likasom i Melbourne had jag planerat in en kort “inception” resa, denna gång till Atlanta för att hälsa på familjen som mamma var på utbyte till i slutet av 70-talet. Då mammas “amerikapappa” nuförtiden är lite för gammal för att ta hand om gäster så bodde jag istället hon hennes “amerikasyster”. Jag anlände på torsdagen utan att ha destumer förväntningar på vad vi skulle göra. Som redan diskuterat så var sommaren betydligt längre i Atlanta, det var över 25 grader varmt varje dag jag var där (något som amerikanerna tyckte var “lite svalt”). Jag var glad över att Chride hade hämtat vårjackan + skorna, tror jag skulle ha sett lite löjlig ut i vinterskor.  Största delen av resan gick ut på att äta middag med familjens olika barn (25->29 åriga barn) och lära känna dom. Mina värdar var löjligt gästvänliga, jag behövde inte oroa mig om just något.

Mera beskrivningar av vad jag gjorde i Atlanta får ni läsa om i resedagbokens avslutning nästa vecka! Lite kvar det går!

 

Resedagbok 9: Chride i Kanada

Just som jag blev van med en extra timme tid för att skriva blogginläggen så blev det sommartid i Finland. Nu är det igen 7 timmars tidsskillnad och jag borde börja lite tidigare med att skriva dessa inlägg. Dessutom så har jag hela dagen idag haft huvudvärk, kan hända att detta inlägg därmed blir (ännu) mindre slipat än vanligt  #firstworldproblems.

Förra veckan var Chride på besök. Med sig hämta hon mina vårkläder samt ett påminnelse av vardagen i Helsingfors. Dagen efter att hon for och tog med sig mina vinterskor så snöar det igen här… Får jag komma hem redan?

Eftersom vi båda hade jobb att göra under veckan så hade vi inte planerat in riktigt lika mycket program som men Lasse & Emppu. Även så så hitta vi sist och slutligen på ganska mycket olika saker. På söndagen var vi på cocktail kurs. Kursen ordnades på Pray Tell Bar några timmar före baren öppna. Det var bara vi två och instruktören, vi laga tre cocktails: en gin sour, en margarita och en espresso martini. Speciellt den sista var spännande för mig eftersom jag inte direkt kom på när jag skulle ha smakat på en kall kaffecocktail tidigare. Är lite osäker på om jag borde kalla det hela “en kurs” eller “en upplevelse”, att laga cocktails är nämligen enklare i en fullt utrustad bar än hemma. Oberoende så had vi ganska kul, vi lärde oss att Chride är bättre än mig på att shakea… cocktails. Efteråt började vi våran undersökning av vegan restaurangerna i Toronto med virtuous pie.

Början av veckan gick ganska långt åt till jobbande. Jag tog Chride med mig till universitetet, hon fick sitta vid det andra bordet i mitt rum. De två professorerna i gruppen jag jobbar med reagera på Chrides närvaro på väldigt olika sätt. “Min” professor kom in i rummet för att söka mig för ett impromptu möte och ignorera ganska långt Chride. Den andra professorn (som jag inte egentligen umgås med alls) såg Chride i rummet och kom genast för att fråga henne vem hon är. Ingendera hade något emot att Chride var där, jag tycker bara att deras individuella reaktioner säger en hel del om deras personligheter. På tisdagen efter jobbet fortsatte vi utforska vegan restaurangerna med Fresh on Spadina. Efteråt var vi på IMAX för att se Captain Marvel; enligt mig en “lite bättre Marvel film” med en mycket bättre “slutfightscen”.

På onsdagen var det dags för eventuellt veckans höjdpunkt. Vi var och se på Dear Evan Hansen, en musikal om ensamhet och marginalisering av ungdomar under sociala medians tid. Senaste gången vi var på musikal på tumis var vi och se Phantom of the Opera i London och precis som då så satt vi på den högsta balkongen på dom ev. billigaste platserna i teatern. Tur nog så handlar musikaler mer om att höra än att se, så vi hade nog trevligt ändå, även om ämnet var lite tungt. Jag var speciellt nöjd med att raderna på balkongen vi satt på var tillräckligt branta för att inte jag var i vägen för de som satt bakom oss #tallpersonproblems.

Vi börjar så småningom närma oss slutet av denna resa och därmed även resebloggen. Det som återstår är nästa veckans resa till Atlanta för att hälsa på mammas “amerikasyster” och hennes familj. Detta, samt resten av Chrides besök, får ni höra om i de två blogginläggen som återstår.