Category Archives: resedagbok

Resedagbok season 2 – Not in Kansas anymore

Efter min återkomst till Finland tog det rätt så länge då det bara var en enda människa som hade bett mig om att blogga mer i Kanada. Jag hade ren planerat börja denna post med “för att inte göra min läsare besviken….”, men sen så var det tillräckligt många andra som bad om det för att detta skämt inte skulle fungera. Detta om något är en first world problem: “det är för många som ville läsa mer blogginlägg för att jag skall kunna göra dumma skämt”. Tack till er alla! Here we go again!

Första veckan (Ti -> Sö) har jag bakom mig i Kanada. För att vara helt ärlig så var den rådande känslan efter de första dagarna en önskan om att få fara tillbaka till Australien. Professorn jag kom hit för att jobba med var inte värst bra på att introducera mig till andra på jobbet. Har t.ex. hittills inte träffat en enda annan post-doc. “Problemet” med att vara post-doc och inte studerande ät att jag “fick” ett privatrum och “måste inte” sitta med folk i min ålder som man t.o.m. skulle kunna socialisera med. Jobbar alltså mest ensam under dagarna. Det tog 3 dagar (“min” professor kom inte på jobbet på andra dagen jag var där) innan jag hitta en annan personalmedlem som visa var studerandena sitter och berätta vad koden till vessan är (editor note: finns andra vessor så detta är inte riktigt så dramatiskt som det låter). Dessutom så bor jag på ett ganska tyst barnfamiljsområde i en privat källarlägenhet av ett hus där det bor det en barnfamilj med två ettåriga barn. Deras vardag snurrar ganska långt runt barnen. Slutligen så var det nästan -40 grader i vinden på to-fre, vilket minskade intresset för att undersöka staden ordentligt ännu. Har alltså varit ganska mycket ensammare än i Melbourne än så länge. Så småningom har jag dock lyckats klaga på olika admins tills de släppt mig in i fb. grupper där jag har fått kontakt med klättrare och även bridge spelare. Som en följd av detta var jag och klättra med en software developer på söndagen, vi prata också om att eventuellt fara ut o klättra i mars. Bristen på sociala kontakter har inte stört lika mycke som annars eftersom jag har rätt så mycket jobb för tillfället, båda artiklarna som nämndes under höstens bloggar blev nämligen godkända så jag håller på och slutför dem.  Vi förbereder också en artikel för en konferens som har dl 21.2. Då är Lasse och Emppu här så jag skulle gärna skriva den artikeln färdig i god tid.

Inte så mycket värst spännande att rapportera ännu alltså. På längre skala så kommer Lasse och Emppu att komma på besök i slutet av februari och Chride i slutet av mars. Dessutom så kommer jag kanske att fara på ett längre veckoslut till Atlanta för att hälsa på min mammas “amerikasyster” och hennes familj.  Detta får ni höra om i senare inlägg!

(Jag fattade först på veckoslutet att jag inte har bilder från inne på byggnaden jag jobbar i, det är inte en värst spännande byggnad så ni missar inte mycket. Dock så kommer det kanske bilder därifrån också senare).

 

Resedagbok 10: All things must come to an end.

Nu är det 7 dagar kvar tills jag hoppar på planet tillbaka till Helsingfors. Fast det ännu är en söndag emellan detta inlägg och resans slut, så bestämde jag mig ändå att detta blir sista inlägget i serien. Tio inlägg är en passlig mängd tycker jag, och så måste jag ju spara sista veckans händelser som “extra content” för att ha nya historier att berätta på kommande sociala evenemang.

Den här veckan var oväntat händelserik, var mer folk än väntat som ville hitta på olika saker att göra innan jag far tillbaka till Helsingfors. I början av veckan besökte vi Footscray (en stadsdel jag inte varit till tidigare), för att se på en nyligen öppnad allmän (och gratis) klättervägg. Tycker i princip att det är jättecoolt att det finns sådana, dock måste man väl medge att något liknande bara fungerar i städer där varje månads lägsta temperatur är mer än 7 grader plus i medeltal. (Fastän bouldering i minus 20 grader bakom Kiasma skulle kunna vara spännande).

På torsdagen firade jag självständighetsdagen med en till game night på Monash. Efter att ha sett på Ankh-Morpork brädspel och själv spelat Mysterium så lärde jag ut Pidro åt de mest ivriga spelarna. Kommentarerna om Pidro var typ “konstigt men ganska chill”.

På lördagen for vi på en sista uteklättringsresa, tillbaka till Camels Hump. Med mig hade jag Valtteri, den enda andra finnen jag träffat här borta som gjorde mig besviken på mig själv genom att gå på leadkurs och genast börja leada 6c banor. Dessutom så ville Emir, postdoccen som bjöd in mig hit, hänga med utan att klättra själv. Tror inte jag har pratat jättemycket om Emir. Han är mycket trevlig, men alla ni som nångång kallat mig Sheldon borde definitivt träffa honom. Att säga att jag är hans Leonard är inte sådär jättelångt bort från sanningen…

På söndagen avslutades veckan med surfning. Vädret i Melbourne var lite si som så, så vi körde till Great Ocean Road, och närmare sagt en by som heter Lorne för att njuta av bättre väder och “ett riktigt hav” (Melbourne är nämligen inne i en vik). Senaste gången som jag surfat så var för 13 år sen, så som väntat så gick det inte sådär jättebra. Men det var ändå jättekul att hänga på stranden och simma. Det var den första (och troligen sista) gången jag hade simbyxorna på mig på hela resan.

Det var ganska långt förra veckans program. Den här veckan kommer troligen närmast att gå åt till att komma överens om fortsatt samarbete med kollegerna här och ta avsked av kämppisarna och andra bekanta. På lördagen skall jag se Free Solo en till klättringsfilm som knappast kommer till Helsingfors med några klättringskompisar. På söndagen skall vi fara och äta Laksa med kämppisarna. Flyget tillbaka startar måndag klockan 12:XX och jag landar tillbaka i Helsingfors på tisdag morgon 05:XX (om någon är frivillig och komma efter mig från flygfältet så kan man anmäla sig åt mig ;))

Som redan nämnt så blir detta sista inlägget i serien för nu. Ifall jag tycker att jag har något smart att säga så skriver jag kanske en sammanfattning av resan efter att jag kommit hem. Tack till alla som följt med! Beroende på feelisen och feedbacken så kanske jag fortsätter med något liknande på våren då jag skall till Kanada. De som är intresserade av att läsa mera inlägg skall alltså se till att framföra detta intresse åt mig under tiden jag är i Helsingfors.

 

Resedagbok 9: Grampians vol. 2

Resan närmar sig sitt slut, fast professorn jag jobbar för verkar tycka att vi borde få iväg ett par artiklar till under de sista två veckorna… annoit pikkusormen osv.

Början av den här veckan gick åt till att skriva färdigt artiklarna som nämndes i förra inlägget. Sist och slutligen så förlängdes deadlinen på båda konferenserna jag skulle skicka till, typ just efter att jag fått båda artiklarna färdiga… Vet inte riktigt vad jag tycker om att konferenser förlänger sina deadlines… men det är inte ett ämne för denna serie.

Efter att ha fått färdigt artiklarna var det dags för en returresa till Grampians. Den här gånger for jag med en bouldrare som organisera resan på meetup. Till skillnad från första gången, så bodde vi nu på ett hostel (vars ägare hade en komiskt bred accent) och åt middagar/frukostar på campingområdets restauranger. Lite mer “high class” än senaste resan, men jag uppskattade nog att sova i en säng och inte på marken… En annan skillnad mellan denna och förra resan var vädret, sommaren har hunnit längre och det var kring 30 grader varm så gott som varje dag. Eftersom det är lite för varmt för klättring, och mitt resesällskap var mycket bättre än mig på bouldering, så fokuserade jag mer på att ta foton och yra runt än att klättra. Har sett en hel del mer djur än senast: kengurun, ödlor, några emun, och en enorm bålgeting som skrämde vettet ur mig då jag höll på och klättra ner för att ta fotot som är högst uppe här. I alla fall tror jag det var en bålgeting, den verka ännu större. Har även sett svansen av en orm, den första ormen jag sett på hela resan (Note åt alla som tror att australienska ormar äter upp folk dagligen).

På söndag kväll avslutades resan med en till “veckoavslutningsöl”, denna gång med Lasse, Sebbe, Jonas och Toffe. För att inte störa andra gästerna på hostellet gick jag ut till bilen och satt där mellan 22:00 och 23:30, drack öl och pratade med Finland. Fastän jag pratar med Chride så gott som dagligen, så var det ändå svagt surrealistiskt och coolt att sitta i en bil i mitten av en naturpark i Australien och se på Jonas (och Sandra en stund) som ligger på sin säng, Lasse och Sebbe som sitter hos Sebbes och Toffe påväg till Majstranden från flygfältet, alla ca 15 000 km borta. Nog är det en spännande värld vi lever i…

 

 

 

Resedagbok 8: Camels Hump, storm och mycket jobb

Åtta veckor, två månader, senare och statistiken visar att det fortfarande finns folk som läser bloggen. Tack till er alla!  Fast jag högst troligen skulle skriva dessa inlägg (t.ex. för att öva min svenska)  även om ingen skulle läsa, så är det mycket mer motiverande att göra det om nån ibland också tittar in, åtm. för att se bilderna.

Forskning är underligt, jag skulle nästan kunna jämföra mitt job med intervallträning. De första 7 veckorna här har spenderats med relativt lite att göra på jobbet men på den 8:nde veckan har jag plötsligt två papper att försöka få iväg. (En ny som kom till här och en äldre som påbörjades redan i H:fors). Den här veckan har därför gått åt till att jobba, jobba, och jobba lite mera. Jobbandet har gjorts lättare av att det har stormat och regnat typ hela veckan. Har definitivt inte känts som om jag skulle missa något. Dessutom så är båda artiklarna i ganska bra skick för tillfället, högst troligen som en följd av de flera 10+ timmars arbetsdagarna under veckan…

Förra söndagen, dagen före dåliga vädret började, var jag dock på en klättringsresa organiserad av RMIT outdoors club, en studerandeförening vid RMIT universitetet vars flesta medlemmar är graduerade. Denna gång riktade sig resan mot Mount Macedon, närmare sagt Camels Hump. Jag var positivt överraskad av resans organisering. Medlemmarna i föreningen turas om med att vara reseledare. Ledaren koordinerar car-poolande och hämtar all utrustning som behövs. Jag blev upplockad (en halv timme sent but whatever) av två asiatiska tjejer och den enas lillebror, kördes hela vägen dit, fick klättra i 7-8 timmar och kördes sedan på pizza och öl tillbaka till stan, bara för ~13€ + maten. Inte alls så illa! Under tillbakaresan blev jag (mer eller mindre frivilligt) uppgraderad till DJ då resesällskapet ville höra finsk musik. Intressant nog så gillade den ena tjejen, som var hemma från Shangai,  2 finska artister som jag inte hade en aning om att fanns (och vars namn jag redan glömt bort). Baserat på deras musikstil föreslog jag sen Cheek, vilket verkade gå bra hem. Vi lyssna även på Juice Leskinen som exempel på vad äldre finnar kanske lyssnar på, de andra i bilen påstod sig gilla Juice också, men jag är inte helt säker….

Resten av veckan har som sagt gått åt till jobb. Tror inte jag gjorde något spännande egentligen under hela veckan. Igår var vi och bouldra med lite folk från Monash. Efteråt for vi på lunch till en bryggerirestaurang, närmare sagt Stomping Ground brewing. Det var relativt spännande ställe: många goda ölar, smakbrickor, pub mat, men också helt tydligt riktat för barnfamiljer. Stället var så gott som fullt och det fanns massor med barn som sprang mellan sina bord och lekhörnan. Helt trevligt ställe med god mat (för mig, inte för alla i vårt sällskap då någon hitta en larv i sin sallad), men lite underligt för min finska hjärna. På söndagen hade jag även min sista date med Fannys pappa och styvmamma. Vi var på Yum Cha. För den som inte vet (som tills idag inkludera mig själv) så är den lättaste, men troligtvis inte helt korrektaste, beskrivningen av Yum Cha att det liknar en typ av kinesisk brunch. Var riktigt gott, typ säkert bästa enskilda måltiden  på hela resan.

Nästa vecka skall jag först fortsätta jobba i ungefär samma takt, men sen (på torsdag) skall jag tillbaka till Grampians. Nästa blogg kommer säkert därifrån!

 

 

Resedagbok 7: The Grampians

Detta var första gången jag hamnade öppna min egen blogg för att kolla hur mångte inlägget i serien detta skulle bli, hittills har jag altid kommit ihåg det då jag börjar skriva. Som en följd av detta hamna jag även googla hur man stavar “mångte”, och lärde mig i farten att det är finlandsvenska, tänk hur spännande den moderna världen kan vara ibland…

Nojaa tillbaka till pointen. Vecka 7 närmar sig sitt slut, det som är kvar av den är en “veckoavslutningsöl” med Lasse och ev. Toffe (editor note, och en Jonas som spökade i fel chat) om ca 1h (så att de hinner äta frukost efter Mickas tuparen). För mig har fokuset på resan skifta mer och mer på arbete. Vår senaste idé har faktiskt visa sig funka och därmed håller vi nu på skriver en artikel om den, deadlinen är om ca en vecka. Det har varit ganska intressant att märka skillnader i hur gruppen här skriver artiklar jämfört med gruppen i Helsingfors. Kommer säkert att skriva ett inlägg om detta i något senare skede. Detta inlägg handlar istället om föra veckoslutets camping/boulderingresa till Grampians, en jättestor nationalpark som ligger ca 3h nordväst om Melbourne.

Resan började me 3h körande efter jobbet på fredagen. Denna gång behövde jag inte köra, men istället hade jag mindre att säga om pausställen så det blev även min första upplevelse av en australiensk McDonalds.  Vi kom fram till campingområdet ganska sent på kvällen. Programmet på fredag gick alltså  mest ut på att lägga upp tältet och gå och sova. Mitt resesällskap, två par varav killarna jobbar båda i Monash, hade med sig märkbart mer mat och annat nödvändigt än jag. Jag kände mig nästan lite som en freeloader, fast jag hade med mig snacks från bl.a. Japan som nog gick åt också.

På lördagen var det dags för bouldering. Tjejerna som var med for ut för att vandra och vi gick iväg med de två andra killarna för att söka efter boulderingställen. Vi lärde oss snabbt att det svåraste med utomhus bouldering är att hitta var det är meningen att klättra. Efter att ha vandrat upp på en relativt hög kulle så hittade vi nämligen en skyllt där det stod att klättrings rutterna vi sökte efter är på den andra kullen. Med andra ord så måste vi vandra ner för första och upp för den andra kullen istället. Just som vi alla höll på att ge upp så kom vi fram och bestämde oss nästan genast att mödan att hitta dit definitivt var värt det. Naturen där borta är annorlunda än något annat jag sett, vi konstatera att det är sällan man är på ställen där “draw distancen” på ögat inte räcker till. Förutom några enstaka “berg” så är denna del av Australien nämligen ganska så platt. Jag är inte speciellt duktig på bouldering, men omgivningen, vädret och folket jag var med bidrog till en mycket lyckad dag.

Jag tror att detta är ett inlägg där bilderna säger mer än texten så därmed tänkte jag så småningom avsluta. Det hände inte så mycket oväntat under resten av veckoslutet. Efter att ha bouldrat på lördag tog vi oss tillbaka till campingen, lagade mat, prata lite med andra som var där, lyssna på koalorna och kenguruna och gick o lägga oss. Söndagens tidsschema var så gott som samma förutom att vi körde iväg från boulderingen tillbaka till Melbourne för att avsluta veckoslutet på en jätte långsam nepalesisk restaurang. Allt som allt så var resan definitivt en succé. Jag lärde mig att sovsäckar som är gjorda i Australien inte är lika varma som finska arméns sovsäckar (hamna sova andra natten med strumporna på…) samt att åtm. mitt resesällskap hade sina campingvanor formade av det australienska klimatet, inte finska. Jag reagerade specifikt på en av tjejerna som helt tydligt frös om kvällarna. Hon hade på sig en dunjacka, men även flip flops och bara fötter… Men så länge som “kallt” betyder +10 grader och inte -20 så är det kanske helt okej :).

Förutom första gången jag inte visste hur mångte inlägget detta är, så är detta kanske även första gången som jag inte är helt säker på vad nästa veckas inlägg kommer att handla om. Vi får se vad jag hittar på!

 

 

 

Resedagbok 6: Kyoto

Vecka 6 närmar sig sitt slut och jag har just kommit tillbaka från grampians där veckoslutet spenderades med camping och bouldering. Men camping och bouldering är inte vad detta inlägg kommer att handla om. Istället har jag under veckan blivit såpas profs på internet content att jag nuförtiden har en backlog av saker att skriva om. Förra veckoslutet + början av förra veckan var jag nämligen till Japan, närmare sagt Kyoto för att träffa andra vänner från Finland.

Efter 7 + 3h flyg och ~1h tåg anlände jag i Kyoto på lördagen ca klockan 15. Den observanta läsaren märker att tiden det tar att komma till Kyoto från Melbourne är jämförbar med hur länge det tar att komma från Majstranden till Kyoto. Dock är resans huvudsakliga riktning norrut istället för österut, vilket minskar mängden jetlag man har då man kommer fram. Jag möttes av Iris och fick min första inblick i Japan. Vi vandrade genom stan mot hostellet som jag skulle bo på. På vägen hittade vi en marknad där jag smakade på en mini bläckfisk med ett ägg inuti (något vars japanska namn jag redan glömt bort ca 3 gånger, sori Iris). Innan kvällens avslutning hittade vi en ganska trevlig restaurang. Personalen gav oss en engelskspråkig meny, men tack vare Iris fenomenala japanska kunskaper så lyckades vi (eller närmast hon) beställa en del mer spännande saker från den “riktiga menyn”. Efter maten vandrade vi fram till hostelet jag skulle bo på där jag kunde sova bort tröttheten som en natt spenderat på ett flygplan för med sig.

Nästa dag (söndag) for vi för att utforska Osaka. På förmiddagen vandrade vi runt i staden och såg slott, rosenträdgårdar och andra fina saker. Vi yra också in på en parad vid floden. Orsaken för paraden förblev oklar för oss, men roligt verkade deltagarna ha i.a.f. På eftermiddagen träffades vi med Iris japanska kompis och hennes vän för att besöka Universal Studios i Osaka, en stor nöjespark indelad i små områden med olika universal studios teman. För den mindre observanta läsaren så kan det nu avslöjas att bilderna i slutet på förra veckans inlägg är tagna i Harry Potter land av universal studios parken. Drycken som iris och jag smakade på var butter beer, något vi båda var överens om smakar helt förfärligt, fast kanske med lite rom eller något…

Vi anlände till parken ca 15 tiden. Innan den stängde kl 22 hann vi med 3 hela attraktioner, en spiderman, en Harry Potter och en “skräck” attraktion (fråga nångång/eller lämna en kommentar om intresse att höra om skräckattraktionen. Den var… underlig). Orsaken till att vi bara hann till 3 attraktioner var främst de extremt långa köerna, alltid åtm. 90 minuter. Även så kan jag rekommendera Universal Studios åt vem som helst. Attraktionerna var ganska coola (förutom skräcklabyrinten som var… en upplevelse) men jag var mer imponerad av atmosfären i de olika parkerna. Att vandra in i Hogsmeade första gången var väldigt trovärdigt, mycket jobb hade satts på små detaljerna. På kvällen började det dessutom Halloween till ära dyka upp zombier på parkens gator. Kan inte direkt påstå att det skulle ha varit skrämmande, men rena mängden saker som hände inne i parken, utanför attraktionerna, bidrog till en ganska häftig stämning.

Om söndagens tema var utforskning av den japanska tolkningen av Hollywood kulturen, så gick måndagen åt till mer “traditionellt” program. På morgonen besökte jag palatset i Kyoto. Efteråt hittade jag en Fredi och en Jesper som var på slutet av sin konferensresa till Osaka. Med dem (och Iris) for vi för att se ett Geisha uppträdande. Även om jag knappt förstod vad som hände så var det ett mycket fint och ganska annorlunda till de andra musikuppträdanden med sång och dans jag någonsin sett. Efteråt yrade vi runt med fysikerna, gick på ett kafé för att äta cheesecake och dricka GT:n, hittade en restaurang där man satt i en minibås och beställde hönrumpor från en skärm samt avslutade kvällen på Iris stambar med ett glas Sake. En mycket trevlig kväll, som sammanfattades enligt mig väl av Iris som  “öl med grannarna i Kyoto”.

På tisdagen var det dags att fara från Japan för en snabbvisit till Melbourne för att tvätta kläderna och t.o.m. jobba lite (Gasp!) innan campingresan till grampians. Den får ni som sagt höra om nästa vecka!

Tack till alla som fortsättningsvis läser om mina äventyr och håller mig uppdaterad om vad som händer i norden! Tack även till Iris för en del av veckans bilder!

 

Videorna är mitt försök på att fånga atmosfären i Universal Zombie night.

 

Resedagbok 5: Utanför Melbourne

Halva tiden på andra sidan jorden är nu över. Kan inte påstå att tiden skulle ha gått speciellt snabbt eller långsamt. Jag har definitivt inte tråkigt, men det känns nog som om det börjar vara en lång tid sen jag for från Helsingfors.

Den här veckan var troligtvis den roligaste veckan hittills under resan, jag arbeta lite (mycket) mindre än vanligt för att kunna umgås med Chride så mycket som möjligt. Dock så började veckan istället med min anda “date” med Fannys pappa på måndagen. Han hade nämligen lovat låna både bil för onsdag-torsdag samt campingsaker för uppkommande campingresan. Dessutom bjöd han på mat under båda gångerna som vi träffats för att diskutera detaljerna. Definitivt mycket mer generöst än vad jag förvänta mig, jag är mycket tacksam!

På tisdagen var vi och äta till Naked For Satan. Jag hade inte varit dit själv, men fåt rekommendationer av flatmates i  stil med “lite dyrt men super bra utsikt”. Det visade sig att kommentarerna om utsikten stämde och “lite dyr” betyder “ca finsk restaurangpris”. I allmänhet är att äta ute i Melbourne lite förmånligare än i Finland, men inte jättebilligt. En biff eller dagens fisk på en ganska trevlig restaurang kostar ca 20€ o för en 10a får man ganska bra asiatisk mat.

Onsdag-Torsdag var det dags sen för “veckans höjdpunkt”. Vi åkte iväg på onsdag eftermiddag mot Mornington Peninsula med Fannys pappas bil. Första gången någonsin som jag körde i vänstertrafik och dessutom med en manuellt växlad bil. Vetenskapsmannen i mig tyckte om att analysera vad exakt det var som var svårt med vänstertrafik + manuella växlar. Det kanske enskilt svåraste var att träna musklerna till att blinka med högra handen, det var fler än en gång som jag slog på vindrutetorkarna då jag mena blinka. I stora drag var det dock inga problem med körande, märkte dock att hastighetsbegränsningarna här borta är jättehöga. Det fanns väldigt många vägar där jag helt enkelt inte vågade köra enligt hastighetsbegränsningen, något som händer ganska sällan i Finland. På onsdagen körde vi ganska rakt till Mornington, sökte upp vår AirBnB och for sen och äta på lokala seafood stället. Det var på vägen hem från den middagen som vi bestämde oss att ordna bröllop på sensommarn/tidiga hösten 2020. Jag tänkte inte använda den här plattformen till att diskutera förlovningen destumer. Kan dock nämna att de (tillfälliga) ringarna som syns på bilden på fb har Star Wars tema. Den mest intresserade läsaren kan fundera på vad det står på min ring om det står “I love you” på Chrides.

Torsdagen spenderade vi med att undersöka Mornington i mer detalj. Vi var till Arthur Seat, en naturpark med en gondola hiss som man kunde ta upp på berget. Där såg vi bl.a. en massa fåglar samt några kengurun. Efter noggranna (och ofrivilliga) undersökningar av Addo kom det dock fram att jag inte lyckades få någon vettig bild av kenguruna :(, kanske Chride har en som jag kan sätta me senare.  Efter Arthurs var vi och äta på en vingård samt och utforska Sorento, staden/byn som ligger längst ut på udden. Mycket roligt att komma lite ut från stan och se andra områden, speciellt som Fannys pappa kom och mötte oss vid utkanterna av Melbourne så jag slapp köra riktigt i centrum av “storstan”.

På fredagen for Chride tillbaka mot Helsingfors, något som nu kanske inte direkt var sådär jättekul. Efter en timme eller så av #chrideavskedsblues så var det dock dags för nästa äventyr. Detta veckoslut är det nämligen Melbourne Cup, en jättestor hästtävling som så gott som alla i Melbourne firar på något sätt. Eftersom de flesta tar långt veckoslut så bestämde jag mig också att ta tillfället i akt och åka till Kyoto för att hälsa på Iris. För tillfället sitter jag på tåget från Osaka till Kyoto (och redigerar texten lite en dag senare på hostellet). Fastän detta inlägg tekniskt sätt bara täcker må->fre så får ni höra om Japan först nästa vecka, denna text är väl nämligen ganska lång ren. (Men lite sneak peeks kan det finnas bland bilderna!)

 

Resedagbok 4: One down, one and a half to go

Första månaden i Melbourne är nu över och mittpunkten av hela resan närmar sig. Händelserna den här veckan går ganska naturligt att dela in i “dagarna före Chride” och “veckoslutet efter Chride”. Före Chrides ankomst på fredagen så hände det inte egentligen sådär värst mycket nytt. Jag förberedde och höll en till presentation om min egen forskning och jobbade på några artikelidéer. Den helt första idén vi hade fastna lite, men den nya verkar mer lovande.

På fredagsmorgonen landa Chride i Melbourne. Eftersom min airbnb lägenhet är lite trång för 5 människor så bor vi på hotell denna vecka, eller närmare sagt en tvåa i ett av höghusen i centrum. Lägenheten vi bor i är modernare än AirBnB:n och passar ganska bra att bo i om man är två, men jag skulle inte vilja bo här utan Chride.

På lördagen var vi till Pax, dvs. en av de största spelmässorna i världen. Det var definitivt en spännande upplevelse. För min del gick dagen ut på att gå runt, tränga sig bland folkmängderna och försöka se skymten av nya spel. Under tiden gick Chride på vettiga paneldiskussioner om  representationen av minoriteter i spel och annat dylikt. Fastän köerna för att spela något nytt var alla helt för långa, så var det ändå väldigt intressant att uppleva stämningen bland besökarna och förundra sig över satsningen på kostymerna. I slutet av dagen då köerna blivit lite kortare så kom vi åt att testa en switch och Pokken tournament (dvs. Tekken med Pokemon). Kan nog definitivt rekommendera Pax åt vem som helst som är intresserad av spel. Efter Pax gick vi en stund på min flatmates 30 årsfest och small talka med massor av olika typers läkare. Festen var trevlig, men p.g.a. en inkommande tidig morgon så stack vi iväg rätt så tidigt.

Igår (söndag) började Chrides konferens med en public event där vem som helst fick komma och se på hennes (och de andras) submissions. Tydligen så var Chrides spel ett av de få som folk kontinuerligt kom och pröva på under hela dagen, speciellt ca 10 åriga barn och deras föräldrar/morföräldrar. På kvällen for vi till St. Kilda för besöka pingvinerna.  För den som inte vet så bor den en stor koloni av dvärgpingviner ca 30 minuter från Melbournes centrum. Varje kväll kommer de in från sina jaktresor ute på havet för att mata ungarna. Att besöka kolonin är en rätt så populär turistattraktion. Biologerna som håller koll på turisterna pratade om tusentals besökare per kväll under sommaren. Det borde dock nämnas här att  80 procent av kolonin är avstängd från allmänheten och pingvinerna kan när som helst flytta sig från “turistsidan” till den lugna sidan. Sammanlagt såg vi allt från små pingvinungar som ramla ner för stenarna till äldre pingviner som… gjorde fler små pingviner. Allt som allt, en mycket lyckad kväll!

Tack vare Fannys pappas generositet så skall vi den här veckan  på en dagsresa till Mournington och Sorrento. Efter att Chride far hem på fredan så bär det för min del av till Kyoto för att träffa Iris och tydligen Fredi och Jesper också. Detta får ni höra om nästa vecka.

P.S jag har inte fått Chrides bilder ännu, kan alltså hända att det kommer några fler bilder till denna post.

Resedagbok 3: Sommaren börjar

Tredje veckan i Australien är så gott som över. Under veckan har jag märkt en viss vårfiilis på universitetet och runt omkring i stan. Åt min europeiska hjärna var det svårare än det borde vara att inse att studieåret här faktiskt håller på att ta slut. Första gången klarnade detta för mig på onsdag då vi var på lunch till en “Farmers market” vid universitet och någon sa att marketen skulle ta paus under sommarlovet, dvs. ända tills februari. Ganska synd eftersom maten var ganska god och det fanns en massa annat intressant som man skulle kunna bekanta sig med. Förutom första och sista besöket till farmers marketen innehåll veckan också andra tecken på den inkommande sommaren, på fredagen bjöd fakulteten på “end of year cocktails”. Tekniskt sett så tror jag att det handlade om ett tack åt föreläsare och andra som undervisat, men ingen verkade minda att jag var där :). Läsårets slut här fick mig att fundera på att jag på sätt och vis lever i en rytm som är olik till både Finland och Australien. O ena sidan så känns det definitivt inte som om läsåret “borde” vara slut, det var ju bara en dryg månad sen det var gulisintagning. O andra sidan så är det ju ljust o ganska varmt, så inte känns det precis som om det vore november heller. Så inte vet jag egentligen vad det är, kanske bäst att inte fundera så noggrant.

Utöver onödiga funderingar kring våren så spenderade jag veckan med  ganska mycket jobb. På tisdagen höll jag en seminariepresentation på universitet om min egen forskning. Det var ca 20 människor i publiken, lite mera än jag tänkte mig. Jag tror presentationen gick ganska bra, det var någon som skickade e-mail åt mig och bad om att få träffa mig nästa vecka för att diskutera forsknings ideér. Dessutom var det många som kom o prata under cocktailerna på fredag. Skall hålla en till presentation på Monash nästa fredag, måst bara göra sliderna först.

Det var ganska långt det jag har att säga om händelserna denna vecka. Tänkte avsluta med att berätta om resten av mina flatmates som jag nu har träffat. Förutom klättrande white hat hackern så bor jag med 3 andra människor: en läkare som jobbar med aborginaler samt ett par varav ena också är läkare och den andra studerar. Har inte egentligen stiftat närmare bekantskap med någon av dem. Läkaren som jobbar med aborginaler dök upp på en lördag och stack iväg på en till resa under 24h senare. Paret kom tillbaka från sin semester på tisdag och åkte iväg på ett bröllop på onsdagen. Nu är de dock tillbaka så kanske jag lär känna dem under nästa vecka.

Nästa vecka kommer Chride till Melbourne! Vi skall bl.a. på PAX och förhoppningsvis också ta en dagsresa utanför stan (om Fannys pappa är snäll). Förutom det så skall jag under de kommande veckorna till Kyoto för att hälsa på Iris samt på en klättrings/camppingresa till Grampians. Allt detta får ni höra om i kommande inlägg!

Resedagbok 2: Börjar bli varmt här

Andra veckan i Australien börjar närma sig sitt slut. Rubriken på posten syftar på vädret, idag var vi ute till stranden och njöt av det 28 grader varma vädret och den ca 3 km långa sandstranden. Man borde inte klaga, men måste medge att vädret idag var sådär på gränsen till för varmt. Förutom stranden så innehöll veckan jobb, klättring, flyttande, bordspel samt tuparen. Efter att ha besökt klättringsgymmet som ligger närmast universitetet (Hardrock) kunde jag avboka demonstrationen som var planerad för nästa vecka, på detta gym kan man nämligen säkra vänsterhänt också. Efter sammanlagt 3 besök under veckan så tror jag att Hardrock kommer att bli min Tapanila away from Tapanila.

Förutom klättring har jag även kommit igång med arbetet lite bättre under veckan. Det jag säkert inte har pratat om ännu är att jag jobbar då för University of Melbourne som ligger ganska centralt i stan (men störande nog 2 hållplatser utanför gratis spårazonen). Baserat på mina två veckor där så verkar universitetet gammalt och prestigefyllt, vilket för med sig små obekvämligheter som mörka rum med små fönster, små kök utan kaffemaskiner osv. Tur i oturen så jobbar jag också en dag i veckan på Monash University. Tar lite längre att komma dit (50min vs. 20 till uni) men är betydligt trevligare: modernare hus, trevligare arbetsmiljö och bättre gemenskap. Till exempel så blev jag kvar på pizza, öl och bordspel i Monash efter jobbet på torsdag. Jag var sherif i Bang och visa åt Australienarna hur man spelar Bang i Finland. Rykten om att lagen vann p.g.a. att de enda som spelat förut var sheriffen, renegaden och vicen är sen bara lögner så ni vet.

På lördagen for jag med en jobbkompis till en annan jobbkompis inflyttningsfest. Det var väldigt intressant att märka hur många av gästerna på festen, speciellt kinesiska gästerna, var helt obsessed av Finland. T.ex. så fanns det en tjej från Hong Kong som, efter att ha hört varifrån jag var, spendera hela kvällen med att med jämna mellanrum fråga frågor av mig om Finland. Tydligen är hennes största dröm i livet att få träffa julgubben i Rovaniemi. Det fanns annars också många som kände behov att dela med sig sin kunskap om Finland, oberoende av om det passade in i diskussionen eller inte. Enligt gemenskapen borde jag inte få kalla mig finne eftersom jag: 1) aldrig har sett ordentligt norrsken, 2) aldrig har sett julgubben i Lappland 3) aldrig har deltagit i mobiltelefonskastning eller 4) aldrig har isfiskat (vilket jag skulle kalla för att pilcka, men det är väl inte riktigt svenska). Underligt nog så var det ingen som tyckte att man borde kunna kasta en bumerang och spela en didgeridoo för att få kalla sig australiensk.

Det var väl ungefär det viktigaste som hänt denna vecka. För nästa vecka har jag inte så noggranna planer. Vi får se vad Australien kastar fram!