Category Archives: resedagbok

Resedagbok 3: Såhär är det alltid

Tredje veckan done, en del veckor kvar ännu. För tillfället (lördag mitt på dan Kanada tid) sitter Lasse & Emppu på flyget hitåt så jag tänkte ta tillfället i akt och skriva veckans inlägg lite i förtid. Tyvärr så har veckan inte innehållit massor händelser som jag tror intresserar värst många av er. Jag har klättrat en hel del och skaffat (universitets sponsorerat) 7 veckors kort till Basecamp (gymmet som är byggt i en biosalong). Mina stats på “facebokklättringsdating” har gått upp så nu har jag några olika människor som jag troligtvis kommer att fortsätta klättra med semi reguljärt.

Förutom klättrander så var det märkvärdigaste som hänt under veckan en presentation jag höll om min doktorsavhandling på torsdag. P.g.a. kvaliteten av allmäntrafiken i Toronto så var torsdagen också första gången någonsin jag använt Uber. Jag for hemifrån 2 timmar före presentationen (för en resa som borde ta 30 min). Det var lite rusningstid så tog längre än vanligt, ca 20 min, att komma till metron. Då det vanligen tar ca 15 minuter från metrostationen till Uni, så visade det sig nu att metron bara inte funka. Dessutom så gav mina journey planner appar inga andra alternativ än metron för att komma till Uni. Med andra ord så fanns det ingen form av allmäntrafik att ta för mig, eller åtm. hade jag ingen chans att få reda på om någon. Märk att jag inte menar “ingen form av allmäntrafik att ta som jag skulle ha hunnit till min presentation med”, jag menar “ingen form av allmäntrafik att ta, punkt”. Annars skulle jag ha gått hem och jobbat därifrån, men då jag faktiskt måste hålla presentationen så blev det att ta Uber. Efter allt detta gick själva presentationen  ganska bra, jag  blev speciellt nöjd över de 4 i publiken som kommentera efteråt att det inte var så mycket nytt då de läst artiklarna i min avhandling på sina kurser.

Det var ungefär allt som hänt under veckan. Nästa vecka förväntar jag ha mig mera händelser att skriva om, vi kommer med Lasse och Emppu bl.a. att gå och se på NHL samt ta en övernattning i Niagara Falls. Tänkte avsluta denna post med en allmän fundering över kulturen i Toronto. Som en disclaimer så kommer följande att vara grundat på min extremt begränsade upplevelse hittills och bör inte tas som en allmän sanning. Jag bibehåller rätten att ändra mig senare, men just nu så funderar jag lite över varför folk här verkar vara så okej med en hel del saker som jag tycker fungerar rätt så dåligt. Ett exempel på detta är den redan nämnda arbetsresan på torsdagen. Jag var definitivt inte den enda som inte visste om att metron inte fungera. Av alla de andra som stod utanför metrostationen med mig och fundera, så märkte jag ingen som skulle ha gått iväg mot en annan form av allmäntransport. Däremot var det flera andra som beställde Uber, eller som kommentera åt varandra att det gäller att fara hem efter bilen. Då jag berättade om detta åt kollegerna på jobbet var de enda kommentarerna jag fick: “såhär är det alltid”.

För att nu nämna ett till exempel så har universitetet nu stängt ner 3 gånger under tiden jag har varit här. Varje gång har orsaken som givits varit vädret och varje gång har jag och alla andra personalmedlemmar som jag träffar under en vanlig dag, lyckats ta oss till jobbet helt fine. Vädret har alltså inte varit märkbart sämre än i Finland en enda dag under tiden jag varit här. Min bästa uppfattning om varför universitetsledningen bestämmer sig för att stänga ner är att “dåliga” vädret förhindrar studerandena från att ta sig till universitet (säkert p.g.a. att man tydligen måst ta bil i dehä lande…). Dock så brukar besluten om att stänga göras av rätt så sent på dagarna. En gång kom besultet klockan 16 då en del av mina kolleger ännu 15 tiden hade sagt åt studerandena att föreläsningen klockan 17 kommer att hända. Nu kan säkert de smartaste av mina läsare redan gissa vad de som jobbat här längre tyckte om detta: “Såhär är det alltid”.

P.S Jag har några andra exempel på saker som funkar dåligt, men tänkte inte använda denna platform till att klaga om hur det är att handla i en matbutik här.

Resedagbok vecka 2 – Making friends

Andra veckan i Toronto är förbi. Veckan har spenderats med en del olika saker. (Fortsättnings)studerandena vid universitet förlorade visst någon form av “vem måste underhålla post-docen” tävling med professorerna (alternativt så berätta någon av professorerna åt dem att jag faktiskt finns ;)), så nu har jag folk att äta lunch med.  Mer specifikt så äter jag lunch oftast med 3 fortsättningsstuderanden från chile samt en från kanada. Ganska typiska datavetar-fortsättningsstuderanden, lite awkward (but hey, who isn’t?) men trevliga.

Annars har veckan bl.a. gått åt till att bråka med nordamerikanska byråkratin. Det visade sig att universitet här har väldigt strikt policy om försäkringar. Även om jag inte jobbar för uni (bara vid det) så måste jag köpa deras försäkring, Helsingfors Universitets reseförsäkring duger inte. Skulle det vara mina egna pengar skulle jag vara halvt störd på detta, nu så vet jag inte om det är värt att vara det (universal healthcare osv….)*. Förutom anpassande till den nordamerikanska kulturen så har jag under veckan varit på olika aktiviteter med målet att hitta sociala kretsar. På tisdag var jag på “singles bridge”, dvs. universitetets bridgeklubb veckoturnering dit man ovanligt nog fick komma utan par. Var helt kul, inte märkbart annorlunda än turneringarna jag varit på i Helsingfors. Fråga dem om möjligheten att hitta ett par för kommande veckor och hörde om någon som sökte ett par. Skicka mail åt denna någon och fick som svar “joo, låter kul, jag skickar mail åt dig senare i veckan”. Nu är det söndag klockan 20 och det mailet har inte kommit ännu. Om det ordnar sig så spelar jag gärna mer bridge så länge jag är här, men om inte så är det nog helt okej också. Det andra sociala jag hållit på med under veckan är “klättringsblinddating”, dvs. svarat åt random människor som frågar efter klättrings kompisar på facebook. Hittills har 2/3 av de som jag svarat åt och som sedan faktiskt dykt upp också. Märkte idag att klättrings gymmet tillåter hundar inomhus, hade tänkt ta bild på detta enda tills jag märkte att jag hade tänkt tidsskillnaden till Finland fel, och var 20 minuter sen till en hangoutcall med Lasse, Sebbe och Toffe. Tjejen jag klättra med nämnde dock att hunden brukar vara ganska ofta på gymmet, så kanske det kommer en bild i ett senare inlägg.

Nästa vecka kommer Lasse och Emppu på besök. Som förberedelse för detta var jag igår på en microbrewery tour och hitta några spännande små bryggerier vi skall försöka besöka. Kan finnas några teaserbilder redan i detta inlägg, mer kommer senare.

 

 

* Då jag vid skrivande stund av detta inlägg läste UHIP:s sidor noggrannare, så står det både att min reseförsäkring inte duger och att de inte ersätter någonting som jag kan få ersätt genom någon som helst annan försäkring. Då reseförsäkringen täcker så gott som vad som helst så läser jag detta som att jag har en försäkring som kosta 100€ och som inte ersätter någonting. Såhär flyttas alltså H:Unis pengar åt ett försäkringsbolag i Toronto. Tänk på mig nästa gång universitetens pengar skärs ner på i Finland.

Resedagbok season 2 – Not in Kansas anymore

Efter min återkomst till Finland tog det rätt så länge då det bara var en enda människa som hade bett mig om att blogga mer i Kanada. Jag hade ren planerat börja denna post med “för att inte göra min läsare besviken….”, men sen så var det tillräckligt många andra som bad om det för att detta skämt inte skulle fungera. Detta om något är en first world problem: “det är för många som ville läsa mer blogginlägg för att jag skall kunna göra dumma skämt”. Tack till er alla! Here we go again!

Första veckan (Ti -> Sö) har jag bakom mig i Kanada. För att vara helt ärlig så var den rådande känslan efter de första dagarna en önskan om att få fara tillbaka till Australien. Professorn jag kom hit för att jobba med var inte värst bra på att introducera mig till andra på jobbet. Har t.ex. hittills inte träffat en enda annan post-doc. “Problemet” med att vara post-doc och inte studerande ät att jag “fick” ett privatrum och “måste inte” sitta med folk i min ålder som man t.o.m. skulle kunna socialisera med. Jobbar alltså mest ensam under dagarna. Det tog 3 dagar (“min” professor kom inte på jobbet på andra dagen jag var där) innan jag hitta en annan personalmedlem som visa var studerandena sitter och berätta vad koden till vessan är (editor note: finns andra vessor så detta är inte riktigt så dramatiskt som det låter). Dessutom så bor jag på ett ganska tyst barnfamiljsområde i en privat källarlägenhet av ett hus där det bor det en barnfamilj med två ettåriga barn. Deras vardag snurrar ganska långt runt barnen. Slutligen så var det nästan -40 grader i vinden på to-fre, vilket minskade intresset för att undersöka staden ordentligt ännu. Har alltså varit ganska mycket ensammare än i Melbourne än så länge. Så småningom har jag dock lyckats klaga på olika admins tills de släppt mig in i fb. grupper där jag har fått kontakt med klättrare och även bridge spelare. Som en följd av detta var jag och klättra med en software developer på söndagen, vi prata också om att eventuellt fara ut o klättra i mars. Bristen på sociala kontakter har inte stört lika mycke som annars eftersom jag har rätt så mycket jobb för tillfället, båda artiklarna som nämndes under höstens bloggar blev nämligen godkända så jag håller på och slutför dem.  Vi förbereder också en artikel för en konferens som har dl 21.2. Då är Lasse och Emppu här så jag skulle gärna skriva den artikeln färdig i god tid.

Inte så mycket värst spännande att rapportera ännu alltså. På längre skala så kommer Lasse och Emppu att komma på besök i slutet av februari och Chride i slutet av mars. Dessutom så kommer jag kanske att fara på ett längre veckoslut till Atlanta för att hälsa på min mammas “amerikasyster” och hennes familj.  Detta får ni höra om i senare inlägg!

(Jag fattade först på veckoslutet att jag inte har bilder från inne på byggnaden jag jobbar i, det är inte en värst spännande byggnad så ni missar inte mycket. Dock så kommer det kanske bilder därifrån också senare).

 

Resedagbok 10: All things must come to an end.

Nu är det 7 dagar kvar tills jag hoppar på planet tillbaka till Helsingfors. Fast det ännu är en söndag emellan detta inlägg och resans slut, så bestämde jag mig ändå att detta blir sista inlägget i serien. Tio inlägg är en passlig mängd tycker jag, och så måste jag ju spara sista veckans händelser som “extra content” för att ha nya historier att berätta på kommande sociala evenemang.

Den här veckan var oväntat händelserik, var mer folk än väntat som ville hitta på olika saker att göra innan jag far tillbaka till Helsingfors. I början av veckan besökte vi Footscray (en stadsdel jag inte varit till tidigare), för att se på en nyligen öppnad allmän (och gratis) klättervägg. Tycker i princip att det är jättecoolt att det finns sådana, dock måste man väl medge att något liknande bara fungerar i städer där varje månads lägsta temperatur är mer än 7 grader plus i medeltal. (Fastän bouldering i minus 20 grader bakom Kiasma skulle kunna vara spännande).

På torsdagen firade jag självständighetsdagen med en till game night på Monash. Efter att ha sett på Ankh-Morpork brädspel och själv spelat Mysterium så lärde jag ut Pidro åt de mest ivriga spelarna. Kommentarerna om Pidro var typ “konstigt men ganska chill”.

På lördagen for vi på en sista uteklättringsresa, tillbaka till Camels Hump. Med mig hade jag Valtteri, den enda andra finnen jag träffat här borta som gjorde mig besviken på mig själv genom att gå på leadkurs och genast börja leada 6c banor. Dessutom så ville Emir, postdoccen som bjöd in mig hit, hänga med utan att klättra själv. Tror inte jag har pratat jättemycket om Emir. Han är mycket trevlig, men alla ni som nångång kallat mig Sheldon borde definitivt träffa honom. Att säga att jag är hans Leonard är inte sådär jättelångt bort från sanningen…

På söndagen avslutades veckan med surfning. Vädret i Melbourne var lite si som så, så vi körde till Great Ocean Road, och närmare sagt en by som heter Lorne för att njuta av bättre väder och “ett riktigt hav” (Melbourne är nämligen inne i en vik). Senaste gången som jag surfat så var för 13 år sen, så som väntat så gick det inte sådär jättebra. Men det var ändå jättekul att hänga på stranden och simma. Det var den första (och troligen sista) gången jag hade simbyxorna på mig på hela resan.

Det var ganska långt förra veckans program. Den här veckan kommer troligen närmast att gå åt till att komma överens om fortsatt samarbete med kollegerna här och ta avsked av kämppisarna och andra bekanta. På lördagen skall jag se Free Solo en till klättringsfilm som knappast kommer till Helsingfors med några klättringskompisar. På söndagen skall vi fara och äta Laksa med kämppisarna. Flyget tillbaka startar måndag klockan 12:XX och jag landar tillbaka i Helsingfors på tisdag morgon 05:XX (om någon är frivillig och komma efter mig från flygfältet så kan man anmäla sig åt mig ;))

Som redan nämnt så blir detta sista inlägget i serien för nu. Ifall jag tycker att jag har något smart att säga så skriver jag kanske en sammanfattning av resan efter att jag kommit hem. Tack till alla som följt med! Beroende på feelisen och feedbacken så kanske jag fortsätter med något liknande på våren då jag skall till Kanada. De som är intresserade av att läsa mera inlägg skall alltså se till att framföra detta intresse åt mig under tiden jag är i Helsingfors.

 

Resedagbok 9: Grampians vol. 2

Resan närmar sig sitt slut, fast professorn jag jobbar för verkar tycka att vi borde få iväg ett par artiklar till under de sista två veckorna… annoit pikkusormen osv.

Början av den här veckan gick åt till att skriva färdigt artiklarna som nämndes i förra inlägget. Sist och slutligen så förlängdes deadlinen på båda konferenserna jag skulle skicka till, typ just efter att jag fått båda artiklarna färdiga… Vet inte riktigt vad jag tycker om att konferenser förlänger sina deadlines… men det är inte ett ämne för denna serie.

Efter att ha fått färdigt artiklarna var det dags för en returresa till Grampians. Den här gånger for jag med en bouldrare som organisera resan på meetup. Till skillnad från första gången, så bodde vi nu på ett hostel (vars ägare hade en komiskt bred accent) och åt middagar/frukostar på campingområdets restauranger. Lite mer “high class” än senaste resan, men jag uppskattade nog att sova i en säng och inte på marken… En annan skillnad mellan denna och förra resan var vädret, sommaren har hunnit längre och det var kring 30 grader varm så gott som varje dag. Eftersom det är lite för varmt för klättring, och mitt resesällskap var mycket bättre än mig på bouldering, så fokuserade jag mer på att ta foton och yra runt än att klättra. Har sett en hel del mer djur än senast: kengurun, ödlor, några emun, och en enorm bålgeting som skrämde vettet ur mig då jag höll på och klättra ner för att ta fotot som är högst uppe här. I alla fall tror jag det var en bålgeting, den verka ännu större. Har även sett svansen av en orm, den första ormen jag sett på hela resan (Note åt alla som tror att australienska ormar äter upp folk dagligen).

På söndag kväll avslutades resan med en till “veckoavslutningsöl”, denna gång med Lasse, Sebbe, Jonas och Toffe. För att inte störa andra gästerna på hostellet gick jag ut till bilen och satt där mellan 22:00 och 23:30, drack öl och pratade med Finland. Fastän jag pratar med Chride så gott som dagligen, så var det ändå svagt surrealistiskt och coolt att sitta i en bil i mitten av en naturpark i Australien och se på Jonas (och Sandra en stund) som ligger på sin säng, Lasse och Sebbe som sitter hos Sebbes och Toffe påväg till Majstranden från flygfältet, alla ca 15 000 km borta. Nog är det en spännande värld vi lever i…

 

 

 

Resedagbok 8: Camels Hump, storm och mycket jobb

Åtta veckor, två månader, senare och statistiken visar att det fortfarande finns folk som läser bloggen. Tack till er alla!  Fast jag högst troligen skulle skriva dessa inlägg (t.ex. för att öva min svenska)  även om ingen skulle läsa, så är det mycket mer motiverande att göra det om nån ibland också tittar in, åtm. för att se bilderna.

Forskning är underligt, jag skulle nästan kunna jämföra mitt job med intervallträning. De första 7 veckorna här har spenderats med relativt lite att göra på jobbet men på den 8:nde veckan har jag plötsligt två papper att försöka få iväg. (En ny som kom till här och en äldre som påbörjades redan i H:fors). Den här veckan har därför gått åt till att jobba, jobba, och jobba lite mera. Jobbandet har gjorts lättare av att det har stormat och regnat typ hela veckan. Har definitivt inte känts som om jag skulle missa något. Dessutom så är båda artiklarna i ganska bra skick för tillfället, högst troligen som en följd av de flera 10+ timmars arbetsdagarna under veckan…

Förra söndagen, dagen före dåliga vädret började, var jag dock på en klättringsresa organiserad av RMIT outdoors club, en studerandeförening vid RMIT universitetet vars flesta medlemmar är graduerade. Denna gång riktade sig resan mot Mount Macedon, närmare sagt Camels Hump. Jag var positivt överraskad av resans organisering. Medlemmarna i föreningen turas om med att vara reseledare. Ledaren koordinerar car-poolande och hämtar all utrustning som behövs. Jag blev upplockad (en halv timme sent but whatever) av två asiatiska tjejer och den enas lillebror, kördes hela vägen dit, fick klättra i 7-8 timmar och kördes sedan på pizza och öl tillbaka till stan, bara för ~13€ + maten. Inte alls så illa! Under tillbakaresan blev jag (mer eller mindre frivilligt) uppgraderad till DJ då resesällskapet ville höra finsk musik. Intressant nog så gillade den ena tjejen, som var hemma från Shangai,  2 finska artister som jag inte hade en aning om att fanns (och vars namn jag redan glömt bort). Baserat på deras musikstil föreslog jag sen Cheek, vilket verkade gå bra hem. Vi lyssna även på Juice Leskinen som exempel på vad äldre finnar kanske lyssnar på, de andra i bilen påstod sig gilla Juice också, men jag är inte helt säker….

Resten av veckan har som sagt gått åt till jobb. Tror inte jag gjorde något spännande egentligen under hela veckan. Igår var vi och bouldra med lite folk från Monash. Efteråt for vi på lunch till en bryggerirestaurang, närmare sagt Stomping Ground brewing. Det var relativt spännande ställe: många goda ölar, smakbrickor, pub mat, men också helt tydligt riktat för barnfamiljer. Stället var så gott som fullt och det fanns massor med barn som sprang mellan sina bord och lekhörnan. Helt trevligt ställe med god mat (för mig, inte för alla i vårt sällskap då någon hitta en larv i sin sallad), men lite underligt för min finska hjärna. På söndagen hade jag även min sista date med Fannys pappa och styvmamma. Vi var på Yum Cha. För den som inte vet (som tills idag inkludera mig själv) så är den lättaste, men troligtvis inte helt korrektaste, beskrivningen av Yum Cha att det liknar en typ av kinesisk brunch. Var riktigt gott, typ säkert bästa enskilda måltiden  på hela resan.

Nästa vecka skall jag först fortsätta jobba i ungefär samma takt, men sen (på torsdag) skall jag tillbaka till Grampians. Nästa blogg kommer säkert därifrån!

 

 

Resedagbok 7: The Grampians

Detta var första gången jag hamnade öppna min egen blogg för att kolla hur mångte inlägget i serien detta skulle bli, hittills har jag altid kommit ihåg det då jag börjar skriva. Som en följd av detta hamna jag även googla hur man stavar “mångte”, och lärde mig i farten att det är finlandsvenska, tänk hur spännande den moderna världen kan vara ibland…

Nojaa tillbaka till pointen. Vecka 7 närmar sig sitt slut, det som är kvar av den är en “veckoavslutningsöl” med Lasse och ev. Toffe (editor note, och en Jonas som spökade i fel chat) om ca 1h (så att de hinner äta frukost efter Mickas tuparen). För mig har fokuset på resan skifta mer och mer på arbete. Vår senaste idé har faktiskt visa sig funka och därmed håller vi nu på skriver en artikel om den, deadlinen är om ca en vecka. Det har varit ganska intressant att märka skillnader i hur gruppen här skriver artiklar jämfört med gruppen i Helsingfors. Kommer säkert att skriva ett inlägg om detta i något senare skede. Detta inlägg handlar istället om föra veckoslutets camping/boulderingresa till Grampians, en jättestor nationalpark som ligger ca 3h nordväst om Melbourne.

Resan började me 3h körande efter jobbet på fredagen. Denna gång behövde jag inte köra, men istället hade jag mindre att säga om pausställen så det blev även min första upplevelse av en australiensk McDonalds.  Vi kom fram till campingområdet ganska sent på kvällen. Programmet på fredag gick alltså  mest ut på att lägga upp tältet och gå och sova. Mitt resesällskap, två par varav killarna jobbar båda i Monash, hade med sig märkbart mer mat och annat nödvändigt än jag. Jag kände mig nästan lite som en freeloader, fast jag hade med mig snacks från bl.a. Japan som nog gick åt också.

På lördagen var det dags för bouldering. Tjejerna som var med for ut för att vandra och vi gick iväg med de två andra killarna för att söka efter boulderingställen. Vi lärde oss snabbt att det svåraste med utomhus bouldering är att hitta var det är meningen att klättra. Efter att ha vandrat upp på en relativt hög kulle så hittade vi nämligen en skyllt där det stod att klättrings rutterna vi sökte efter är på den andra kullen. Med andra ord så måste vi vandra ner för första och upp för den andra kullen istället. Just som vi alla höll på att ge upp så kom vi fram och bestämde oss nästan genast att mödan att hitta dit definitivt var värt det. Naturen där borta är annorlunda än något annat jag sett, vi konstatera att det är sällan man är på ställen där “draw distancen” på ögat inte räcker till. Förutom några enstaka “berg” så är denna del av Australien nämligen ganska så platt. Jag är inte speciellt duktig på bouldering, men omgivningen, vädret och folket jag var med bidrog till en mycket lyckad dag.

Jag tror att detta är ett inlägg där bilderna säger mer än texten så därmed tänkte jag så småningom avsluta. Det hände inte så mycket oväntat under resten av veckoslutet. Efter att ha bouldrat på lördag tog vi oss tillbaka till campingen, lagade mat, prata lite med andra som var där, lyssna på koalorna och kenguruna och gick o lägga oss. Söndagens tidsschema var så gott som samma förutom att vi körde iväg från boulderingen tillbaka till Melbourne för att avsluta veckoslutet på en jätte långsam nepalesisk restaurang. Allt som allt så var resan definitivt en succé. Jag lärde mig att sovsäckar som är gjorda i Australien inte är lika varma som finska arméns sovsäckar (hamna sova andra natten med strumporna på…) samt att åtm. mitt resesällskap hade sina campingvanor formade av det australienska klimatet, inte finska. Jag reagerade specifikt på en av tjejerna som helt tydligt frös om kvällarna. Hon hade på sig en dunjacka, men även flip flops och bara fötter… Men så länge som “kallt” betyder +10 grader och inte -20 så är det kanske helt okej :).

Förutom första gången jag inte visste hur mångte inlägget detta är, så är detta kanske även första gången som jag inte är helt säker på vad nästa veckas inlägg kommer att handla om. Vi får se vad jag hittar på!