Author Archives: Jeremias

About Jeremias

I am a soon-to-be doctor of computer science from the University of Helsinki. My main research interests are NP-hard optimization problems and in particular constraint optimization. I am also interested in several areas of operations research and data analysis in general.

My thesis won an award

My PhD thesis: Solving Optimization Problems via Maximum Satisfiability : Encodings and Re-Encodings (available from e-thesis) was awarded one of four doctoral dissertation awards for 2018 of The University of Helsinki. I am grateful and honoured by this recognition. Thank you to everyone who played a role in my nomination and congratulations to my three other fellow recipients.

More information can be found in the University’s own news story.

Resedagbok 11: So long and thanks for all the fish

Det är näst sista söndagen för mig i Toronto och det har blivit dags att avsluta resedagboken. Orsaken att avsluta redan nu är att nästa fredag kommer mamma och vi kommer att fara tillbaka till Niagara under nästa veckoslut. Jag kommer annars också att ta ledigt under helt sista veckan här, så det kan bli svårt att hitta tid för skrivande. Allt vi hittar på under sista veckan får förbli historier för mig att berätta efter att jag kommit tillbaka. Det vi har kvar att diskutera här, är resten av resan till Atlanta samt några tankar om resorna samt bloggskrivandet i allmänhet.

Som redan nämnt så gick största delen av resan till Atlanta ut på att träffa olika medlemmar av familjen jag bodde hos och lära känna dem över middagar/luncher. Förutom detta så hände det egentligen två saker som är värda att berättas om här: ett besök till ett museum om amerikanska inbördeskriget samt en baseball match. Båda var upplevelser för mig, men på olika sätt. Från museet fick jag bättre insikt till detaljerna  gällande inbördeskriget samt varför Atlanta spelade en stor roll i den. Även om de specifika detaljerna knappast kommer att ha en stor inverkan på mitt liv, så var det en bra påminnelse om att fast jag nog i stora drag visste/vet vad amerikanska inbördeskriget gick ut på, finns det en hel del detaljer som jag inte har en aning om. Måst försöka minnas detta nästa gång jag borde forma en åsikt om det inbördeskriget, eller något annat som jag inte känner till så bra.

På lördag kväll var vi och se Atlanta Braves spela baseball. Fastän baseball visa sig vara litet av en tråkig sport (boboll på proffsnivå är intressantare att se), så var kvällen mycket trevlig. Baseball handlar egentligen mer om umgänget än spelet. Hela stadium var stort som en liten stad, de flesta åskådare verkade trivas bättre på alla andra ställen  än läktaren. Sporten fungerade mer som en icebreaker, något att prata om med de man sitter med. Lite förenkligat (och elakt) skulle det hela kunna beskrivas vara mycket “amerikanskt”, tillställningen verkade mer viktig än innehållet. Om jag skulle bo här skulle jag knappast gå på baseball så ofta, men som en engångsupplevelse var det dock definitivt värt det.

Efter Atlanta så har det inte hänt massor annat än jobb. Idén vi hade i början av resan har visat sig vara svår att få implementerat effektivt. Hela projektet har länge varit i ett lite störande stadie där jag tycker att det borde funka, men experimenten har varken stött eller motbevisat detta. För att säga samma på ett annat sätt: det funkar nästan, men inte riktigt tillräckligt bra för att publiceras. Detta är svagt frustrerande, men inte hela världen. Inkommande veckan kommer säkert att gå åt till att avsluta jobbet här och komma överens om fortsättningen, samt att ta avsked av mina klättring kompisar (samt förhoppningsvis få färdigt Sekiro).

Det börjar med andra ord vara färdigt med Toronto, och förhoppningsvis med längre tids resor för en stund. Båda resorna, samt skrivande av denna blogg, har varit spännande och lärorika upplevelser. Fastän jag är nöjd över att ha gjort dem, så har jag också lärt mig att, för mig är Helsingfors egentligen är ett ganska bra stad att bo i (åtm jämfört med Melbourne och Toronto) och att skrivandet av en sån här blogg inte riktigt är min grej. Orsaken till den första åsikten är vikten jag sätter på att man kan lita på att infrastrukturen samt att allmänna tjänsterna fungerar. Dessutom uppskattar jag att man inte behöver bil för att leva i Helsingfors. Fastän man i teorin klarar sig i både Melbourne och Toronto utan bil, så leder bristen av tillit på allmäntrafiken och andra tjänster till att jag ofta är osäker på hur länge det tar att göra olika saker. Som ett exempel kan nämnas köpandet av en fotoram för att ersätta den jag i misstag hade sönder; en enkel småsak i Helsingfors som i Toronto kändes som en stor sak som kräver planering. Fast detta bara är baserat på mina egna upplevelser, så kunde jag läsa liknande tankar i denna artikel i hesaren där reportern beskriver sin återkomst till Finland efter att ha bott 5 år i USA.

Orsaken till att jag för tillfället inte har något intresse att fortsätta med en sådan här blogg är att jag på senaste tid har märkt att den formar hur jag förhåller mig till vardagen på ett sätt jag inte riktigt gillar. Fastän jag objektivt inser att alla krav på denna blog är satta av mig själv och ingen annan, så har jag märkt att jag nu och då planerar att göra saker bara för att ha något att skriva om, speciellt om jag är ensam. Skulle jag fortsätta med denna form av “dagboksskrivande” i fortsättningen, kan jag tänka mig att förr eller senare skulle börja fokusera mer och mer av mitt liv på att ha något att skriva istället för att fokusera på saker som intresserar mig och som jag vill göra. Detta låter inte som ett lockande alternativ,  därmed tror jag inte blogposts i stil av dessa kommer att fortsätta. Jag vill dock betona att all extra stress som bloggen orsakat är helt och hållet självförvållad och har inget att göra med någon av er som läst. Tvärtom är jag mycket tacksam till alla er som följt med mina äventyr! Jag hoppas kunna träffa alla er under sommaren och ge er en möjlighet att berätta allt om vad som hänt åt er under tiden som jag varit ut och yrat i världen. 

Vi ses!

 

 

Resedagbok 10: Chride & Atlanta

Har just kommit tillbaka från Atlanta efter ett långt veckoslut i lite sydligare breddgrader. Resan ner dit samt denna sida gav mig en mycket konkretare ide om hur mycket golfströmmen inverkar på klimatet i Europa. Då man kommer till toronto så känns vädret ganska likt Helsingfors, kanske lite kallare. Detta fick mig ganska snabbt att tänka på nordamerika som att “toronto är helsingfors/finland och då atlanta är 2h söderut med flyg så är det ungefär polen/vitryssland, eller något liknande”. Fastän jag nog objektivt visste att det inte riktigt är såhär så insåg jag det ordentligt först från kartan som finns på sidan jag länkade. Toronto ligger på ungefär samma breddgrader som mitten av Italien, och Atlanta på samma bredgrader som Israel. Måst alltså vara helt skitkallt i typ yellowknife som ligger på samma breddgrader som Oslo. Slutsatsen som man måst ta är att vi måst sluta säga att Finland är ett kallt land. Med tanke på breddgraderna som Finland ligger på är det egentligen ett varmt land. Ett annat sätt att se på saken är, att om Finland skulle vara på samma breddgrader på södra halvklotet, skulle största delen av landet ligga på sydpolen.

Nojaa, tillbaka till pointen :). Efter musikalen på onsdag fortsatte vi på torsdagen med mer vegan restauranger, den här gången med Hogtown Vegan, en restaurang som vi hade sett ren med Lasse men inte hade testat då. Restaurangen var igen en positiv upplevelse, vi konstatera att det kan vara en av de första gångerna som Chride beställt en större portion på en restaurang än jag. Det var så pass mycket mat att vi bestämde oss för att skippa Harry Potter impron och istället fara tillbaka till Blood Brothers (ölbryggeri) för att prova om Chride skulle gilla ölen som de hade. Av fyra smakprov var hon villig att dricka alla och tyckte om två, skulle ta det som en succee. Vi tog igen bristen på humor dagen efter genom att fara till samma komediklubb för att se på good news toronto istället. Det handlade om en late night show blandat med lite mer proffs komiker än dom vi såg med Lasse och Emppu, riktigt rolig show tyckte vi båda. På lördagen regnade det hela dagen så vi bestämde oss för att chilla i lägenheten och spela Baba is You tills det var dags att ta sig till flygfältet för att ta avsked.

Så som i Melbourne så var det inte värst roligt att ta avsked av Chride, så likasom i Melbourne had jag planerat in en kort “inception” resa, denna gång till Atlanta för att hälsa på familjen som mamma var på utbyte till i slutet av 70-talet. Då mammas “amerikapappa” nuförtiden är lite för gammal för att ta hand om gäster så bodde jag istället hon hennes “amerikasyster”. Jag anlände på torsdagen utan att ha destumer förväntningar på vad vi skulle göra. Som redan diskuterat så var sommaren betydligt längre i Atlanta, det var över 25 grader varmt varje dag jag var där (något som amerikanerna tyckte var “lite svalt”). Jag var glad över att Chride hade hämtat vårjackan + skorna, tror jag skulle ha sett lite löjlig ut i vinterskor.  Största delen av resan gick ut på att äta middag med familjens olika barn (25->29 åriga barn) och lära känna dom. Mina värdar var löjligt gästvänliga, jag behövde inte oroa mig om just något.

Mera beskrivningar av vad jag gjorde i Atlanta får ni läsa om i resedagbokens avslutning nästa vecka! Lite kvar det går!

 

Resedagbok 9: Chride i Kanada

Just som jag blev van med en extra timme tid för att skriva blogginläggen så blev det sommartid i Finland. Nu är det igen 7 timmars tidsskillnad och jag borde börja lite tidigare med att skriva dessa inlägg. Dessutom så har jag hela dagen idag haft huvudvärk, kan hända att detta inlägg därmed blir (ännu) mindre slipat än vanligt  #firstworldproblems.

Förra veckan var Chride på besök. Med sig hämta hon mina vårkläder samt ett påminnelse av vardagen i Helsingfors. Dagen efter att hon for och tog med sig mina vinterskor så snöar det igen här… Får jag komma hem redan?

Eftersom vi båda hade jobb att göra under veckan så hade vi inte planerat in riktigt lika mycket program som men Lasse & Emppu. Även så så hitta vi sist och slutligen på ganska mycket olika saker. På söndagen var vi på cocktail kurs. Kursen ordnades på Pray Tell Bar några timmar före baren öppna. Det var bara vi två och instruktören, vi laga tre cocktails: en gin sour, en margarita och en espresso martini. Speciellt den sista var spännande för mig eftersom jag inte direkt kom på när jag skulle ha smakat på en kall kaffecocktail tidigare. Är lite osäker på om jag borde kalla det hela “en kurs” eller “en upplevelse”, att laga cocktails är nämligen enklare i en fullt utrustad bar än hemma. Oberoende så had vi ganska kul, vi lärde oss att Chride är bättre än mig på att shakea… cocktails. Efteråt började vi våran undersökning av vegan restaurangerna i Toronto med virtuous pie.

Början av veckan gick ganska långt åt till jobbande. Jag tog Chride med mig till universitetet, hon fick sitta vid det andra bordet i mitt rum. De två professorerna i gruppen jag jobbar med reagera på Chrides närvaro på väldigt olika sätt. “Min” professor kom in i rummet för att söka mig för ett impromptu möte och ignorera ganska långt Chride. Den andra professorn (som jag inte egentligen umgås med alls) såg Chride i rummet och kom genast för att fråga henne vem hon är. Ingendera hade något emot att Chride var där, jag tycker bara att deras individuella reaktioner säger en hel del om deras personligheter. På tisdagen efter jobbet fortsatte vi utforska vegan restaurangerna med Fresh on Spadina. Efteråt var vi på IMAX för att se Captain Marvel; enligt mig en “lite bättre Marvel film” med en mycket bättre “slutfightscen”.

På onsdagen var det dags för eventuellt veckans höjdpunkt. Vi var och se på Dear Evan Hansen, en musikal om ensamhet och marginalisering av ungdomar under sociala medians tid. Senaste gången vi var på musikal på tumis var vi och se Phantom of the Opera i London och precis som då så satt vi på den högsta balkongen på dom ev. billigaste platserna i teatern. Tur nog så handlar musikaler mer om att höra än att se, så vi hade nog trevligt ändå, även om ämnet var lite tungt. Jag var speciellt nöjd med att raderna på balkongen vi satt på var tillräckligt branta för att inte jag var i vägen för de som satt bakom oss #tallpersonproblems.

Vi börjar så småningom närma oss slutet av denna resa och därmed även resebloggen. Det som återstår är nästa veckans resa till Atlanta för att hälsa på mammas “amerikasyster” och hennes familj. Detta, samt resten av Chrides besök, får ni höra om i de två blogginläggen som återstår.

 

 

 

Resedagbok 8: Esports och mer “såhär har det alltid varit”

För tillfället sitter Chride på flyget mot Toronto så, lika som då Lasse och Emppu var påväg så tänkte jag skriva veckans inlägg lite i förväg. Den här vecka har jag råkat ut för mera “såhär har det alltid varit”, lite storstadsuniversitets problem samt varit på mer meetups.

Börjandes från meetuppern så var jag förra veckoslutet på en gaming meetup till en esports bar. Idén med meetuppen var att spela “retro spel”, dvs. gameboy/gameboy advance spel från början av 2000 talet. Folket som var där var kanske inte riktigt såna jag skulle kunna tänka mig umgås mer med, men kvällen var nog trevlig ändå. Tur nog så växte jag upp med många av spelen som spelades, så jag gjorde inte helt och hållet bort mig. Jag tror jag eventuellt lite förstörde organisatörens thunder då han drog fram ett spel som “ingen säkert ha spela förut” och min kommentar var “heej, dedär hade jag som tonåring”. Visa sig nämligen att Kuru Kuru Kururin bara släpptes i Japan och Europa. Det var också intressant upptäckt för mig om hur minnet fungerar. Fore jag såg title screnen på spelet skulle jag inte ha kommit ihåg att jag någonsin skulle ha spela ett sådant spel, vad det heter eller vad man skall göra. Men så fort jag såg det så kom jag ihåg allt detta.

På måndagen skulle en besökande forskare hålla presentation. Ämnet är ganska nära mitt så jag bestämde mig för att fara. Presentationen skulle vara “på morgonen” så jag for direkt hemifrån. Då jag kom till huset där presentationen skulle hållas 10:55 så visade sig att huset var stängt och presentationen var flyttad, utan att någon hade skickat ut info. Ni kan säkert gissa vad kommentarerna var då jag nämnde om detta åt andra senare… “såhär har det alltid varit.”

Senare samma dag, då vi var på lunch så möttes vi på en spännande personlighet. Situationen började med att en äldre herre knacka på i lunchrummet och fråga om var vissa professorer har sina kontorer. De jag åt lunch med peka artigt ut var rummen är och flina sen sins emellan åt tanken om att kunna dyka upp utan att boka tid och förvänta sig hitta professorer. Det visade sig att de hade rätt, samma herre kom snart tillbaka och undra om han kunde prata med oss då han inte kunde hitta någon annan. Vi blev lite osäkra men lyssna på honom i.a.f. Han förklara att han skulle resa till österrike dagen efter för att planera data utbildning åt högstadie elever. Är inte helt säker på om detta stämmer eller inte eftersom det ganska snabbt visade sig att det enda han ville prata om är hur han vill varna dessa högstadie elever om farorna i att utveckla en singularitet, han ville veta varför ingen av oss var speciellt rädd för singulariteten då folk som Elon Musk och Stephen Hawking öppet har varnat för det. Dessutom så försökte han marknadsföra sin nätsida där han pratar om detta (har helt genuint glömt bort vad sidan var). Inte oväntat så tyckte ingen av de datavetarforskarna som var med på lunchen att typens argument var speciellt bra, men det tog  ändå typ 20 minuter före vi kunde bli av med honom. Själva händelsen i sig var inte hotande, eller kanske ens jätte spännande. Orsaken till att jag nämner hela saken är att jag satt där och fundera på om något liknande skulle kunna hända i Helsingfors. Visserligen kan jag tänka mig att professorerna vid datainsten där hemma ibland måste diskutera med folk med starka åsikter och lite mindre stark bakgrundskunskap, men att någon sådan typ skulle söka upp en slumpmässig grupp fortsättnings studeranden på lunchpaus har jag jättesvårt att tro. #storstadsproblem.

Nu skall jag börja röra mig mot flygfältet för att möta Chride. Imorgon skall vi på cocktailkurs och senare i veckan skall vi bl.a. på harry potter impro. SOm vanligt får ni höra om detta nästa vecka!

P.S For the record så tror jag nog på att utvecklingen av AI kommer att leda till en del problem som samhället måste lösa. Jag tycker däremot utvecklingen av en självmedveten AI som kanske vill förgöra oss eller något liknande inte är ett av de problemen. Istället tror jag att automatiseringen av många fler jobb än tidigare kommer att göra stora mängder folk arbetslösa, vilket igen kräver att samhället måste börja se på och behandla arbetslöshet på ett helt nytt sätt. Den som är intresserad kan fortsätta denna tankegång med att se på humans need not apply av CGP grey.

Chrides välkomskomitee.

Resedagbok 7: Våren kommer

Första inlägget på länge då jag borde skriva om något annat än Lasses och Emppus besök. Hur gör man sånt? Tack ännu till er båda! Veckan ni var här är enkelt resans höjdpunkt hittills.

Nu är det redan “märkbart” över halva resan och det börjar bli vår. Vänstra sidan av featured fotot på detta inlägg är taget 3 dar efter att Emppu och Lasse for, den högra är tagen idag.  Börjar inse att bara ha med vinterjacka och vinterskor knappast är helt optimalt. Måste be Chride hämta vårkläder eller alternativt köpa nya så småningom.

De senaste tre veckorna har det inte hänt jätte mycket. Idéerna vi har diskuterat på jobbet har hittills inte fungerat riktigt bra. Detta är lite frustrerande, men det hör väl till ibland då man gör forskning. Jag har också insett att det är jättesvårt att “forska på distans”. Har försökt jobba med både folk i H:fors och i Melbourne, men ingendera har funkat sådär jätte bra.

Förutom jobb så har veckodagarna närmast gått åt till klättring. Har lärt känna 3 olika människor som jag klättrar med någorlunda reguljärt, plus några till som brukar fråga mig då deras normala klättrings kompisar inte kan komma. Alla tre är olika och ganska intressanta människor att prata med, allt från en designstuderande som drar paddlingskurser för barn till en akupunktör som också gör podcasts. Jag gillar faktiskt den sociala aspekten av klättring, det ät en lätt ursäkt för att träffa olika typer av människor och därmed vidga ens vyer. Dessutom så är det väl inte helt fel att motionera lite mer än vad jag vanligen har gjort, speciellt som det andra jag huvudsakligen underhållit med mig under veckorna är playstationen som Lasse och Emppu hämta åt mig ;).

Förutom klättring och jobb så har jag använt mig av meetup och stubhub för att hitta på saker att göra under veckosluten. Ett par veckor sen var jag och se på Ellen DeGeneres på samma arena som vi såg NHL på med Lasse och Emppu. Fast det var en liten del av mig som hade hoppats på att det handlar om stand up, så var den en större del av mig som insåg att då biljetterna bara kostade 10e så var det knappast så. Istället så handlade det om en 2 timmars evenemang med intervju om hennes karriär och senaste netflix special. Dessutom så uppträdde något bänd (som jag försökte hitta namnet på i efterhand med klara inte av det) som lämppäre. Bändet var riktigt bra, höjdpunkten var kanske deras Bohemian Rhapsody med eventuellt den bästa live versionen av “orkesterdelen” av sången som jag någonsin hört (fast i ärlighetens namn så kan det även vara den enda live versionen jag hört). Själva intervjun var också intressant.  Jag respekterar Ellen för hur hon använt sin status som kändis för att förbättra synligheten och förhoppningsvis även ställningen av sexuella minoriteter och tyckte att interjuven lyfte fram det arbetet bra.

Förra veckan var jag på en meetup, en hike i Tommy Thompson Park med ca 10 andra 20-35 åringar. Det handlar alltså om en naturpark som ligger på en ö ca 30 min från var jag bor. Fast det var lite tidigt på året för att på riktigt uppleva naturen, så var det i.a.f. helt kul att komma ut till vattnet och träffa lite nya människor. Dessutom så blir det säkert lättare att fara på meetups med samma grupp i framtiden. Efter hiken var vi på kebab, första kebaben i nordamerika för mig.

Nästa vecka kommer Chride! På agendan finns åtm. en cocktailkurs samt en Harry Potter impro show. Detta får ni höra om i kommande inlägg! Tack fortsättningsvis till alla mina läsare!

Resedagbok 6: Ishockey, Kingdom Hearts och Niagara Falls

Toronto resan är nu halvägs (något jag själv insåg först just nu). Sex veckor har farit och sex veckor återstår. Jag insåg också  idag att Toronto har bytt till sommartid då Helsingfors inte (väl?) ännu har. Därmed fick jag fast er med en timme, eller mer pragmatiskt tänkt; jag fick en timme extra tid att skriva detta inlägg.

Den här veckan var jag sjuk tisdag – torsdag och har därmed varit ganska mycket hemma och ruttnat. På veckoslutet var jag dock på en meetup i form av en “hike” till en närliggande (liten) naturpark och träffa lite nya människor. Detta får ni höra mera om nästa vecka, detta inlägg skall nämligen handla om slutet av Lasses och Emppus besök.

Efter några ganska händelserika dagar så hade vi aningen färre planer för onsdagen. Efter att jag jobbat halva dagen så mötte jag Emppu och Lasse vid ett närliggande köpcenter där de hade shoppat kanadensiska kläder. Därifrån gick vi igenom “graffiti street” och såg på gatukonst av varierande kvalitet. De flesta var nog riktigt fina, dock var alla i sällskapet nöjda att det var dagsljus under tiden som vi gick igenom gatan. Därifrån tog vi sen en uber till ett annat område där vi hitta en ölpub, eventuellt den bästa av restaurangerna vi var till under resan och en cocktail bar med Harry Potter tema. Alla tre ställen var mycket trevliga. På cocktailbaren försökte jag mig på social commentary på facebook genom att klaga på att baren tvinga en till att checka in för att få wlan, dock så tror jag att detta försök misstolkades av mina (massiva mängder) följare som “titta var vi är” istället.

På torsdagen tog vi det lugnt halva dagen, jag jobbade hemifrån samtidigt som Emppu och Lasse grinda drive forms / spela vidare på mitt kingdom hearts spel. På kvällen var det sen dags för en av programmen vi hade planerat i förväg. Toronto Maple Leafs mot Washington Capitals på scotiabank arena (det är alltså NHL åt alla som vet lika mycket om ishockey som jag). Lika som med hockey hall of famen så skulle mitt egna intresse knappast ha räckt för att faktiskt gå på ishockey, men jag är nöjd att det blev gjort. Matchen var inte helt bästa möjliga, hemmalaget förlorade. Men atmosfären och stämningen på den första NHL matchen vi alla någonsin varit på gjorde kvällen väldigt lyckad, vi fick t.o.m. se hemmalaget göra ett mål då det ännu var möjligt för dem att vinna.

Fredag – lördag var det sedan dags för det andra programmet vi hade planerat i förväg. Vi hyrde en bil och körde iväg mot Niagara Falls. Tur för mig så ville Lasse köra, så jag kunde navigera och se på den – rätt så tråkiga – vägen dit. På vägen stannade vi i Niagara-on-the-lake, en närliggande stad med Stars Hollow vibbar och många vingårdar här och var. Det var inte riktigt säsong för att besöka gårdarna så vi nöjde oss med lunch i centrum och lokala alko istället. Efteråt körde vi till själva fallen. Rutten från Niagara-on-the-lake till Niagara Falls (undrar vem som kom på dessa namn) gick längs med USAs och Kanadas gräns, var säkert så nära som USA som man bara kommer utan att faktiskt komma dit (speciellt efter att de bygger muren på andra gränsen). Själva vattenfallen presenterar sig själva bättre i bilderna än i texten, observera speciellt belysningen som man bara kan se under vintern. Vi gick lite runt, titta på vattenfallen och gick sen för att äta. Efteråt konstaterade vi att minimi insatserna vid blackjack borden på casino var lite för höga för vår ekonomi.. Själva casinot var dock rätt så imponerande att se. Det var första casinot jag någonsin varit till så jag måste lita på Lasses expertis då han sa att det var mycket större än något annat casino han någonsin sett. Efter casinot tog vi oss tillbaka till vår AirBnB, övernattade och körde tillbaka till Toronto nästa morgon. Jag tror att alla vi höll med om att Niagara Falls var definitivt värt att besöka. Finns kanske inte tillräckligt mycket att se för en till resa, men ett besök rekommenderar jag åt vem som helst.

Nästa vecka får ni alltså höra om vad som hänt efter att Lasse och Emppu for härifrån. Visserligen inte riktigt så mycket som då när de var här, men nog tillräckligt för att fylla ett inlägg. Tack fortsättningsvis till alla som läser.