Author Archives: Jeremias

About Jeremias

I am a soon-to-be doctor of computer science from the University of Helsinki. My main research interests are NP-hard optimization problems and in particular constraint optimization. I am also interested in several areas of operations research and data analysis in general.

Resedagbok 3: Såhär är det alltid

Tredje veckan done, en del veckor kvar ännu. För tillfället (lördag mitt på dan Kanada tid) sitter Lasse & Emppu på flyget hitåt så jag tänkte ta tillfället i akt och skriva veckans inlägg lite i förtid. Tyvärr så har veckan inte innehållit massor händelser som jag tror intresserar värst många av er. Jag har klättrat en hel del och skaffat (universitets sponsorerat) 7 veckors kort till Basecamp (gymmet som är byggt i en biosalong). Mina stats på “facebokklättringsdating” har gått upp så nu har jag några olika människor som jag troligtvis kommer att fortsätta klättra med semi reguljärt.

Förutom klättrander så var det märkvärdigaste som hänt under veckan en presentation jag höll om min doktorsavhandling på torsdag. P.g.a. kvaliteten av allmäntrafiken i Toronto så var torsdagen också första gången någonsin jag använt Uber. Jag for hemifrån 2 timmar före presentationen (för en resa som borde ta 30 min). Det var lite rusningstid så tog längre än vanligt, ca 20 min, att komma till metron. Då det vanligen tar ca 15 minuter från metrostationen till Uni, så visade det sig nu att metron bara inte funka. Dessutom så gav mina journey planner appar inga andra alternativ än metron för att komma till Uni. Med andra ord så fanns det ingen form av allmäntrafik att ta för mig, eller åtm. hade jag ingen chans att få reda på om någon. Märk att jag inte menar “ingen form av allmäntrafik att ta som jag skulle ha hunnit till min presentation med”, jag menar “ingen form av allmäntrafik att ta, punkt”. Annars skulle jag ha gått hem och jobbat därifrån, men då jag faktiskt måste hålla presentationen så blev det att ta Uber. Efter allt detta gick själva presentationen  ganska bra, jag  blev speciellt nöjd över de 4 i publiken som kommentera efteråt att det inte var så mycket nytt då de läst artiklarna i min avhandling på sina kurser.

Det var ungefär allt som hänt under veckan. Nästa vecka förväntar jag ha mig mera händelser att skriva om, vi kommer med Lasse och Emppu bl.a. att gå och se på NHL samt ta en övernattning i Niagara Falls. Tänkte avsluta denna post med en allmän fundering över kulturen i Toronto. Som en disclaimer så kommer följande att vara grundat på min extremt begränsade upplevelse hittills och bör inte tas som en allmän sanning. Jag bibehåller rätten att ändra mig senare, men just nu så funderar jag lite över varför folk här verkar vara så okej med en hel del saker som jag tycker fungerar rätt så dåligt. Ett exempel på detta är den redan nämnda arbetsresan på torsdagen. Jag var definitivt inte den enda som inte visste om att metron inte fungera. Av alla de andra som stod utanför metrostationen med mig och fundera, så märkte jag ingen som skulle ha gått iväg mot en annan form av allmäntransport. Däremot var det flera andra som beställde Uber, eller som kommentera åt varandra att det gäller att fara hem efter bilen. Då jag berättade om detta åt kollegerna på jobbet var de enda kommentarerna jag fick: “såhär är det alltid”.

För att nu nämna ett till exempel så har universitetet nu stängt ner 3 gånger under tiden jag har varit här. Varje gång har orsaken som givits varit vädret och varje gång har jag och alla andra personalmedlemmar som jag träffar under en vanlig dag, lyckats ta oss till jobbet helt fine. Vädret har alltså inte varit märkbart sämre än i Finland en enda dag under tiden jag varit här. Min bästa uppfattning om varför universitetsledningen bestämmer sig för att stänga ner är att “dåliga” vädret förhindrar studerandena från att ta sig till universitet (säkert p.g.a. att man tydligen måst ta bil i dehä lande…). Dock så brukar besluten om att stänga göras av rätt så sent på dagarna. En gång kom besultet klockan 16 då en del av mina kolleger ännu 15 tiden hade sagt åt studerandena att föreläsningen klockan 17 kommer att hända. Nu kan säkert de smartaste av mina läsare redan gissa vad de som jobbat här längre tyckte om detta: “Såhär är det alltid”.

P.S Jag har några andra exempel på saker som funkar dåligt, men tänkte inte använda denna platform till att klaga om hur det är att handla i en matbutik här.

Resedagbok vecka 2 – Making friends

Andra veckan i Toronto är förbi. Veckan har spenderats med en del olika saker. (Fortsättnings)studerandena vid universitet förlorade visst någon form av “vem måste underhålla post-docen” tävling med professorerna (alternativt så berätta någon av professorerna åt dem att jag faktiskt finns ;)), så nu har jag folk att äta lunch med.  Mer specifikt så äter jag lunch oftast med 3 fortsättningsstuderanden från chile samt en från kanada. Ganska typiska datavetar-fortsättningsstuderanden, lite awkward (but hey, who isn’t?) men trevliga.

Annars har veckan bl.a. gått åt till att bråka med nordamerikanska byråkratin. Det visade sig att universitet här har väldigt strikt policy om försäkringar. Även om jag inte jobbar för uni (bara vid det) så måste jag köpa deras försäkring, Helsingfors Universitets reseförsäkring duger inte. Skulle det vara mina egna pengar skulle jag vara halvt störd på detta, nu så vet jag inte om det är värt att vara det (universal healthcare osv….)*. Förutom anpassande till den nordamerikanska kulturen så har jag under veckan varit på olika aktiviteter med målet att hitta sociala kretsar. På tisdag var jag på “singles bridge”, dvs. universitetets bridgeklubb veckoturnering dit man ovanligt nog fick komma utan par. Var helt kul, inte märkbart annorlunda än turneringarna jag varit på i Helsingfors. Fråga dem om möjligheten att hitta ett par för kommande veckor och hörde om någon som sökte ett par. Skicka mail åt denna någon och fick som svar “joo, låter kul, jag skickar mail åt dig senare i veckan”. Nu är det söndag klockan 20 och det mailet har inte kommit ännu. Om det ordnar sig så spelar jag gärna mer bridge så länge jag är här, men om inte så är det nog helt okej också. Det andra sociala jag hållit på med under veckan är “klättringsblinddating”, dvs. svarat åt random människor som frågar efter klättrings kompisar på facebook. Hittills har 2/3 av de som jag svarat åt och som sedan faktiskt dykt upp också. Märkte idag att klättrings gymmet tillåter hundar inomhus, hade tänkt ta bild på detta enda tills jag märkte att jag hade tänkt tidsskillnaden till Finland fel, och var 20 minuter sen till en hangoutcall med Lasse, Sebbe och Toffe. Tjejen jag klättra med nämnde dock att hunden brukar vara ganska ofta på gymmet, så kanske det kommer en bild i ett senare inlägg.

Nästa vecka kommer Lasse och Emppu på besök. Som förberedelse för detta var jag igår på en microbrewery tour och hitta några spännande små bryggerier vi skall försöka besöka. Kan finnas några teaserbilder redan i detta inlägg, mer kommer senare.

 

 

* Då jag vid skrivande stund av detta inlägg läste UHIP:s sidor noggrannare, så står det både att min reseförsäkring inte duger och att de inte ersätter någonting som jag kan få ersätt genom någon som helst annan försäkring. Då reseförsäkringen täcker så gott som vad som helst så läser jag detta som att jag har en försäkring som kosta 100€ och som inte ersätter någonting. Såhär flyttas alltså H:Unis pengar åt ett försäkringsbolag i Toronto. Tänk på mig nästa gång universitetens pengar skärs ner på i Finland.

Resedagbok season 2 – Not in Kansas anymore

Efter min återkomst till Finland tog det rätt så länge då det bara var en enda människa som hade bett mig om att blogga mer i Kanada. Jag hade ren planerat börja denna post med “för att inte göra min läsare besviken….”, men sen så var det tillräckligt många andra som bad om det för att detta skämt inte skulle fungera. Detta om något är en first world problem: “det är för många som ville läsa mer blogginlägg för att jag skall kunna göra dumma skämt”. Tack till er alla! Here we go again!

Första veckan (Ti -> Sö) har jag bakom mig i Kanada. För att vara helt ärlig så var den rådande känslan efter de första dagarna en önskan om att få fara tillbaka till Australien. Professorn jag kom hit för att jobba med var inte värst bra på att introducera mig till andra på jobbet. Har t.ex. hittills inte träffat en enda annan post-doc. “Problemet” med att vara post-doc och inte studerande ät att jag “fick” ett privatrum och “måste inte” sitta med folk i min ålder som man t.o.m. skulle kunna socialisera med. Jobbar alltså mest ensam under dagarna. Det tog 3 dagar (“min” professor kom inte på jobbet på andra dagen jag var där) innan jag hitta en annan personalmedlem som visa var studerandena sitter och berätta vad koden till vessan är (editor note: finns andra vessor så detta är inte riktigt så dramatiskt som det låter). Dessutom så bor jag på ett ganska tyst barnfamiljsområde i en privat källarlägenhet av ett hus där det bor det en barnfamilj med två ettåriga barn. Deras vardag snurrar ganska långt runt barnen. Slutligen så var det nästan -40 grader i vinden på to-fre, vilket minskade intresset för att undersöka staden ordentligt ännu. Har alltså varit ganska mycket ensammare än i Melbourne än så länge. Så småningom har jag dock lyckats klaga på olika admins tills de släppt mig in i fb. grupper där jag har fått kontakt med klättrare och även bridge spelare. Som en följd av detta var jag och klättra med en software developer på söndagen, vi prata också om att eventuellt fara ut o klättra i mars. Bristen på sociala kontakter har inte stört lika mycke som annars eftersom jag har rätt så mycket jobb för tillfället, båda artiklarna som nämndes under höstens bloggar blev nämligen godkända så jag håller på och slutför dem.  Vi förbereder också en artikel för en konferens som har dl 21.2. Då är Lasse och Emppu här så jag skulle gärna skriva den artikeln färdig i god tid.

Inte så mycket värst spännande att rapportera ännu alltså. På längre skala så kommer Lasse och Emppu att komma på besök i slutet av februari och Chride i slutet av mars. Dessutom så kommer jag kanske att fara på ett längre veckoslut till Atlanta för att hälsa på min mammas “amerikasyster” och hennes familj.  Detta får ni höra om i senare inlägg!

(Jag fattade först på veckoslutet att jag inte har bilder från inne på byggnaden jag jobbar i, det är inte en värst spännande byggnad så ni missar inte mycket. Dock så kommer det kanske bilder därifrån också senare).

 

A new publication

My paper “Unifying Reasoning and Core-Guided Search for Maximum Satisfiability” got accepted for publication at JELIA 2019. The paper reports on a theoretical investigation of the correctness MaxSAT solving techniques that can be seen as instance transformations. In fact, many approaches to MaxSAT solving transform a MaxSAT instance to be solved while preserving an optimal solution until the optimal solution is in some sense “trivial” to find (details in the paper).
We show that previously established theoretical notions for establishing the correctness of such methods are not general enough to capture all modern MaxSAT solving techniques, thus making the development of solvers that combine different methods difficult. We also propose a new type of instance transformation that covers all previously proposed notions that we are aware off. Finally we also generalize some known results from reasoning techniques from SAT solving to MaxSAT, thus bridging the gap between SAT solving and MaxSAT solving.
I am exited about this line of work, it feels like there is more to understand in this direction, hopefully I can extend this work in the near future.

A new publication

Our publication Solving Graph Problems via Potential Maximal Cliques: An Experimental Evaluation of the Bouchitté-Todinca Algorithm has been accepted for publication in the ACM Journal of Experimental Algorithmics. The article is currently in press, let me know if you are interested in reading it.  I am the second author on this publication, with Tuukka Korhonen as the first and my PhD advisor  Matti Järvisalo as the third.

The paper reports on an experimental evaluation of the so called Bouchitté-Todinca (BT) Algorithm for computing various graph parameters, including the treewidth and minimum fill of a graph. While the algorithm is the theoretically best known one for computing most of these parameters, there has not been many practical evaluations of it, most likely due to it being quite complicated to implement in practice. In this paper we provide an experimental evaluation of Tuukkas implementation that took second place in the minimum fill in track of the  2017 PACE challenge on 5 different graph problems. In the paper we show that Tuukas implementation of the BT algorithm is competitive with many previously proposed, problem specific algorithms, on all of the problems we consider. My role in this paper was to familiarize myself with and write about the theoretical foundations of the algorithm as well as provide input on what kind of experiments we should run. I liked working on this project as it allowed me to familiarize myself with something else than constraint programming.

Thanks to both Tuukka and Matti for their work in making this happen.

 

Resedagbok 10: All things must come to an end.

Nu är det 7 dagar kvar tills jag hoppar på planet tillbaka till Helsingfors. Fast det ännu är en söndag emellan detta inlägg och resans slut, så bestämde jag mig ändå att detta blir sista inlägget i serien. Tio inlägg är en passlig mängd tycker jag, och så måste jag ju spara sista veckans händelser som “extra content” för att ha nya historier att berätta på kommande sociala evenemang.

Den här veckan var oväntat händelserik, var mer folk än väntat som ville hitta på olika saker att göra innan jag far tillbaka till Helsingfors. I början av veckan besökte vi Footscray (en stadsdel jag inte varit till tidigare), för att se på en nyligen öppnad allmän (och gratis) klättervägg. Tycker i princip att det är jättecoolt att det finns sådana, dock måste man väl medge att något liknande bara fungerar i städer där varje månads lägsta temperatur är mer än 7 grader plus i medeltal. (Fastän bouldering i minus 20 grader bakom Kiasma skulle kunna vara spännande).

På torsdagen firade jag självständighetsdagen med en till game night på Monash. Efter att ha sett på Ankh-Morpork brädspel och själv spelat Mysterium så lärde jag ut Pidro åt de mest ivriga spelarna. Kommentarerna om Pidro var typ “konstigt men ganska chill”.

På lördagen for vi på en sista uteklättringsresa, tillbaka till Camels Hump. Med mig hade jag Valtteri, den enda andra finnen jag träffat här borta som gjorde mig besviken på mig själv genom att gå på leadkurs och genast börja leada 6c banor. Dessutom så ville Emir, postdoccen som bjöd in mig hit, hänga med utan att klättra själv. Tror inte jag har pratat jättemycket om Emir. Han är mycket trevlig, men alla ni som nångång kallat mig Sheldon borde definitivt träffa honom. Att säga att jag är hans Leonard är inte sådär jättelångt bort från sanningen…

På söndagen avslutades veckan med surfning. Vädret i Melbourne var lite si som så, så vi körde till Great Ocean Road, och närmare sagt en by som heter Lorne för att njuta av bättre väder och “ett riktigt hav” (Melbourne är nämligen inne i en vik). Senaste gången som jag surfat så var för 13 år sen, så som väntat så gick det inte sådär jättebra. Men det var ändå jättekul att hänga på stranden och simma. Det var den första (och troligen sista) gången jag hade simbyxorna på mig på hela resan.

Det var ganska långt förra veckans program. Den här veckan kommer troligen närmast att gå åt till att komma överens om fortsatt samarbete med kollegerna här och ta avsked av kämppisarna och andra bekanta. På lördagen skall jag se Free Solo en till klättringsfilm som knappast kommer till Helsingfors med några klättringskompisar. På söndagen skall vi fara och äta Laksa med kämppisarna. Flyget tillbaka startar måndag klockan 12:XX och jag landar tillbaka i Helsingfors på tisdag morgon 05:XX (om någon är frivillig och komma efter mig från flygfältet så kan man anmäla sig åt mig ;))

Som redan nämnt så blir detta sista inlägget i serien för nu. Ifall jag tycker att jag har något smart att säga så skriver jag kanske en sammanfattning av resan efter att jag kommit hem. Tack till alla som följt med! Beroende på feelisen och feedbacken så kanske jag fortsätter med något liknande på våren då jag skall till Kanada. De som är intresserade av att läsa mera inlägg skall alltså se till att framföra detta intresse åt mig under tiden jag är i Helsingfors.

 

Resedagbok 9: Grampians vol. 2

Resan närmar sig sitt slut, fast professorn jag jobbar för verkar tycka att vi borde få iväg ett par artiklar till under de sista två veckorna… annoit pikkusormen osv.

Början av den här veckan gick åt till att skriva färdigt artiklarna som nämndes i förra inlägget. Sist och slutligen så förlängdes deadlinen på båda konferenserna jag skulle skicka till, typ just efter att jag fått båda artiklarna färdiga… Vet inte riktigt vad jag tycker om att konferenser förlänger sina deadlines… men det är inte ett ämne för denna serie.

Efter att ha fått färdigt artiklarna var det dags för en returresa till Grampians. Den här gånger for jag med en bouldrare som organisera resan på meetup. Till skillnad från första gången, så bodde vi nu på ett hostel (vars ägare hade en komiskt bred accent) och åt middagar/frukostar på campingområdets restauranger. Lite mer “high class” än senaste resan, men jag uppskattade nog att sova i en säng och inte på marken… En annan skillnad mellan denna och förra resan var vädret, sommaren har hunnit längre och det var kring 30 grader varm så gott som varje dag. Eftersom det är lite för varmt för klättring, och mitt resesällskap var mycket bättre än mig på bouldering, så fokuserade jag mer på att ta foton och yra runt än att klättra. Har sett en hel del mer djur än senast: kengurun, ödlor, några emun, och en enorm bålgeting som skrämde vettet ur mig då jag höll på och klättra ner för att ta fotot som är högst uppe här. I alla fall tror jag det var en bålgeting, den verka ännu större. Har även sett svansen av en orm, den första ormen jag sett på hela resan (Note åt alla som tror att australienska ormar äter upp folk dagligen).

På söndag kväll avslutades resan med en till “veckoavslutningsöl”, denna gång med Lasse, Sebbe, Jonas och Toffe. För att inte störa andra gästerna på hostellet gick jag ut till bilen och satt där mellan 22:00 och 23:30, drack öl och pratade med Finland. Fastän jag pratar med Chride så gott som dagligen, så var det ändå svagt surrealistiskt och coolt att sitta i en bil i mitten av en naturpark i Australien och se på Jonas (och Sandra en stund) som ligger på sin säng, Lasse och Sebbe som sitter hos Sebbes och Toffe påväg till Majstranden från flygfältet, alla ca 15 000 km borta. Nog är det en spännande värld vi lever i…