Resedagbok 11: So long and thanks for all the fish

Det är näst sista söndagen för mig i Toronto och det har blivit dags att avsluta resedagboken. Orsaken att avsluta redan nu är att nästa fredag kommer mamma och vi kommer att fara tillbaka till Niagara under nästa veckoslut. Jag kommer annars också att ta ledigt under helt sista veckan här, så det kan bli svårt att hitta tid för skrivande. Allt vi hittar på under sista veckan får förbli historier för mig att berätta efter att jag kommit tillbaka. Det vi har kvar att diskutera här, är resten av resan till Atlanta samt några tankar om resorna samt bloggskrivandet i allmänhet.

Som redan nämnt så gick största delen av resan till Atlanta ut på att träffa olika medlemmar av familjen jag bodde hos och lära känna dem över middagar/luncher. Förutom detta så hände det egentligen två saker som är värda att berättas om här: ett besök till ett museum om amerikanska inbördeskriget samt en baseball match. Båda var upplevelser för mig, men på olika sätt. Från museet fick jag bättre insikt till detaljerna  gällande inbördeskriget samt varför Atlanta spelade en stor roll i den. Även om de specifika detaljerna knappast kommer att ha en stor inverkan på mitt liv, så var det en bra påminnelse om att fast jag nog i stora drag visste/vet vad amerikanska inbördeskriget gick ut på, finns det en hel del detaljer som jag inte har en aning om. Måst försöka minnas detta nästa gång jag borde forma en åsikt om det inbördeskriget, eller något annat som jag inte känner till så bra.

På lördag kväll var vi och se Atlanta Braves spela baseball. Fastän baseball visa sig vara litet av en tråkig sport (boboll på proffsnivå är intressantare att se), så var kvällen mycket trevlig. Baseball handlar egentligen mer om umgänget än spelet. Hela stadium var stort som en liten stad, de flesta åskådare verkade trivas bättre på alla andra ställen  än läktaren. Sporten fungerade mer som en icebreaker, något att prata om med de man sitter med. Lite förenkligat (och elakt) skulle det hela kunna beskrivas vara mycket “amerikanskt”, tillställningen verkade mer viktig än innehållet. Om jag skulle bo här skulle jag knappast gå på baseball så ofta, men som en engångsupplevelse var det dock definitivt värt det.

Efter Atlanta så har det inte hänt massor annat än jobb. Idén vi hade i början av resan har visat sig vara svår att få implementerat effektivt. Hela projektet har länge varit i ett lite störande stadie där jag tycker att det borde funka, men experimenten har varken stött eller motbevisat detta. För att säga samma på ett annat sätt: det funkar nästan, men inte riktigt tillräckligt bra för att publiceras. Detta är svagt frustrerande, men inte hela världen. Inkommande veckan kommer säkert att gå åt till att avsluta jobbet här och komma överens om fortsättningen, samt att ta avsked av mina klättring kompisar (samt förhoppningsvis få färdigt Sekiro).

Det börjar med andra ord vara färdigt med Toronto, och förhoppningsvis med längre tids resor för en stund. Båda resorna, samt skrivande av denna blogg, har varit spännande och lärorika upplevelser. Fastän jag är nöjd över att ha gjort dem, så har jag också lärt mig att, för mig är Helsingfors egentligen är ett ganska bra stad att bo i (åtm jämfört med Melbourne och Toronto) och att skrivandet av en sån här blogg inte riktigt är min grej. Orsaken till den första åsikten är vikten jag sätter på att man kan lita på att infrastrukturen samt att allmänna tjänsterna fungerar. Dessutom uppskattar jag att man inte behöver bil för att leva i Helsingfors. Fastän man i teorin klarar sig i både Melbourne och Toronto utan bil, så leder bristen av tillit på allmäntrafiken och andra tjänster till att jag ofta är osäker på hur länge det tar att göra olika saker. Som ett exempel kan nämnas köpandet av en fotoram för att ersätta den jag i misstag hade sönder; en enkel småsak i Helsingfors som i Toronto kändes som en stor sak som kräver planering. Fast detta bara är baserat på mina egna upplevelser, så kunde jag läsa liknande tankar i denna artikel i hesaren där reportern beskriver sin återkomst till Finland efter att ha bott 5 år i USA.

Orsaken till att jag för tillfället inte har något intresse att fortsätta med en sådan här blogg är att jag på senaste tid har märkt att den formar hur jag förhåller mig till vardagen på ett sätt jag inte riktigt gillar. Fastän jag objektivt inser att alla krav på denna blog är satta av mig själv och ingen annan, så har jag märkt att jag nu och då planerar att göra saker bara för att ha något att skriva om, speciellt om jag är ensam. Skulle jag fortsätta med denna form av “dagboksskrivande” i fortsättningen, kan jag tänka mig att förr eller senare skulle börja fokusera mer och mer av mitt liv på att ha något att skriva istället för att fokusera på saker som intresserar mig och som jag vill göra. Detta låter inte som ett lockande alternativ,  därmed tror jag inte blogposts i stil av dessa kommer att fortsätta. Jag vill dock betona att all extra stress som bloggen orsakat är helt och hållet självförvållad och har inget att göra med någon av er som läst. Tvärtom är jag mycket tacksam till alla er som följt med mina äventyr! Jag hoppas kunna träffa alla er under sommaren och ge er en möjlighet att berätta allt om vad som hänt åt er under tiden som jag varit ut och yrat i världen. 

Vi ses!

 

 

1 thought on “Resedagbok 11: So long and thanks for all the fish

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s