Resedagbok 7: The Grampians

Detta var första gången jag hamnade öppna min egen blogg för att kolla hur mångte inlägget i serien detta skulle bli, hittills har jag altid kommit ihåg det då jag börjar skriva. Som en följd av detta hamna jag även googla hur man stavar “mångte”, och lärde mig i farten att det är finlandsvenska, tänk hur spännande den moderna världen kan vara ibland…

Nojaa tillbaka till pointen. Vecka 7 närmar sig sitt slut, det som är kvar av den är en “veckoavslutningsöl” med Lasse och ev. Toffe (editor note, och en Jonas som spökade i fel chat) om ca 1h (så att de hinner äta frukost efter Mickas tuparen). För mig har fokuset på resan skifta mer och mer på arbete. Vår senaste idé har faktiskt visa sig funka och därmed håller vi nu på skriver en artikel om den, deadlinen är om ca en vecka. Det har varit ganska intressant att märka skillnader i hur gruppen här skriver artiklar jämfört med gruppen i Helsingfors. Kommer säkert att skriva ett inlägg om detta i något senare skede. Detta inlägg handlar istället om föra veckoslutets camping/boulderingresa till Grampians, en jättestor nationalpark som ligger ca 3h nordväst om Melbourne.

Resan började me 3h körande efter jobbet på fredagen. Denna gång behövde jag inte köra, men istället hade jag mindre att säga om pausställen så det blev även min första upplevelse av en australiensk McDonalds. Vi kom fram till campingområdet ganska sent på kvällen. Programmet på fredag gick alltså mest ut på att lägga upp tältet och gå och sova. Mitt resesällskap, två par varav killarna jobbar båda i Monash, hade med sig märkbart mer mat och annat nödvändigt än jag. Jag kände mig nästan lite som en freeloader, fast jag hade med mig snacks från bl.a. Japan som nog gick åt också.

På lördagen var det dags för bouldering. Tjejerna som var med for ut för att vandra och vi gick iväg med de två andra killarna för att söka efter boulderingställen. Vi lärde oss snabbt att det svåraste med utomhus bouldering är att hitta var det är meningen att klättra. Efter att ha vandrat upp på en relativt hög kulle så hittade vi nämligen en skyllt där det stod att klättrings rutterna vi sökte efter är på den andra kullen. Med andra ord så måste vi vandra ner för första och upp för den andra kullen istället. Just som vi alla höll på att ge upp så kom vi fram och bestämde oss nästan genast att mödan att hitta dit definitivt var värt det. Naturen där borta är annorlunda än något annat jag sett, vi konstatera att det är sällan man är på ställen där “draw distancen” på ögat inte räcker till. Förutom några enstaka “berg” så är denna del av Australien nämligen ganska så platt. Jag är inte speciellt duktig på bouldering, men omgivningen, vädret och folket jag var med bidrog till en mycket lyckad dag.

Jag tror att detta är ett inlägg där bilderna säger mer än texten så därmed tänkte jag så småningom avsluta. Det hände inte så mycket oväntat under resten av veckoslutet. Efter att ha bouldrat på lördag tog vi oss tillbaka till campingen, lagade mat, prata lite med andra som var där, lyssna på koalorna och kenguruna och gick o lägga oss. Söndagens tidsschema var så gott som samma förutom att vi körde iväg från boulderingen tillbaka till Melbourne för att avsluta veckoslutet på en jätte långsam nepalesisk restaurang. Allt som allt så var resan definitivt en succé. Jag lärde mig att sovsäckar som är gjorda i Australien inte är lika varma som finska arméns sovsäckar (hamna sova andra natten med strumporna på…) samt att åtm. mitt resesällskap hade sina campingvanor formade av det australienska klimatet, inte finska. Jag reagerade specifikt på en av tjejerna som helt tydligt frös om kvällarna. Hon hade på sig en dunjacka, men även flip flops och bara fötter… Men så länge som “kallt” betyder +10 grader och inte -20 så är det kanske helt okej :).

Förutom första gången jag inte visste hur mångte inlägget detta är, så är detta kanske även första gången som jag inte är helt säker på vad nästa veckas inlägg kommer att handla om. Vi får se vad jag hittar på!